Särskilt stöd lovar runt och håller tunt

Skolan har varit igång i två veckor ungefär. Jag har redan pratat med lärare som är uppgivna och frustrerade över att deras situation ser minst sagt jobbig ut. Jag häpnar över klasstorlekarna. Jag häpnar över hur många barn och ungdomar i varje klass som har mycket stora svårigheter. Jag häpnar över att det sitter ungdomar i våra klasser på högstadiet som knappt är läs- och skrivkunniga.

Mest häpnadsväckande är ändå att det finns noll hjälp till dessa elever. 

Svårt att ta till sig undervisning

”Har du differentierat din undervisning och vilka extra anpassningar har eleven?”  Frågan kommer som ett brev på posten och jo, vi har undervisningen på olika nivåer, eleverna får tydliga instruktioner och har tillgång till talsyntes. En vanlig klasstorlek runt om i landet är idag 25–30 elever. I klassen i årskurs 7 finns 4–5 nybörjare i engelska, det vill säga elever som inte kan presentera sig själv på engelska, inte kan siffor, färger eller veckodagar. I samma klass finns även avancerade elever som är flytande på engelska och flera elever med NPF-diagnoser.

I matte kan eleverna inte genomföra enkla uppställningar och behärskar inte de fyra räknesätten. När det gäller att läsa på svenska finns det ett par elever i varje klass som har en läshastighet runt 45 ord per minut och liten eller ingen läsförståelse. Cirka 100 ord per minut krävs för att kunna läsa undertexterna på tv.

När eleverna inte kan läsa och skriva blir det naturligtvis mycket svårt och nästintill omöjligt att ta till sig undervisningen i allmänhet och i texttunga ämnen som svenska, SvA och historia i synnerhet. 

• Källa: Extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram - Skolverket 

Om eleverna går på högstadiet, är nybörjare i engelska och dessutom inte kan läsa på svenska, kan vem som helt räkna ut att några extra anpassningar inte kommer hjälpa ett smack. Det är inte rimligt att tjata om extra anpassningar när eleven är 14 år och inte ens kan ljuda sig igenom en mycket enkel text på varken svenska eller engelska.

Jag vill också påpeka att jag inte pratar om nyanlända elever utan icke-läskunniga elever som kan ha gått i svensk skola i hela sitt liv. 

Var går gränsen egentligen?

Undervisning bygger på att den organiseras i åldershomogena grupper där det centrala innehållet för de årskurserna är tänkt att användas för att utveckla kunskaperna. MEN för alldeles för många elever behövs annat centralt innehåll på en mycket lägre nivå än det som är tänkt för årskursen. Gruppen blir inte längre en grupp utan du som lärare måste ta undervisa olika individer som endast fysiskt befinner sig på samma plats i ett klassrum. 

Var går gränsen för vad som är rimligt för en ensam lärare att hantera? Hur många nybörjare är det rimligt att ha i engelska? Och hur många elever som inte kan ljuda är det rimligt att läraren på högstadiet ska hantera? 

Och en fråga vi sällan diskuterar är vad som händer med alla väldigt duktiga elever som också finns i varje klass. De får många gånger agera ”hjälplärare” eller arbeta på självständigt med den risk att de blir uttråkade och ställer till med stök. 

Eleverna har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna. Problemet är att det inte finns något stöd att sätta in.

Eleverna måste få det stöd de faktiskt har rätt till och med detta menar jag stöd på riktigt och inga floskler som att intryckssanera och ge bildstöd på bänken. Med ”riktigt” stöd menar jag möjlighet att få undervisning i grundläggande läsinlärning eller grundläggande taluppfattning. 

Eleverna har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna. Problemet är att det inte finns något stöd att sätta in. Organisationen är så slimmad att det, som lärare, inte går att göra så mycket mer än att resignera och förlika sig med situationen.

Det sitter så många elever i våra klasser runt om i landet som inte får någon hjälp alls. Lärarna tvingas till etiska dilemman kring vilka av eleverna som ska offras. På många skolor finns det dessutom bara en specialpedagog och den arbetar inte explicit med undervisning av elever i svårigheter. Särskilt stöd måste finnas i ett åtgärdsprogram och att ta fram detta blir specialpedagogens arbetsuppgift, vilket leder till att det inte finns tid för att arbeta med eleverna. 

Det blir mest tomma ord

Snacket om särskilt stöd och att alla har rätt till hjälp blir faktiskt mest tomma ord. Vi måste sluta låtsas att elever som behöver det faktiskt får den hjälp de skulle behöva. Har du inte föräldrar som är resursstarka eller mentorer som bråkar för din rätt så får du ingen hjälp. 

Vi måste våga diskutera fördelar och nackdelar med flexibla grupper och inte stirra oss blinda på att klassen ska vara en klass oavsett. Jag tror också att vi behöver satsa på tvålärarsystem där det är möjligt för lärarna att organisera sig utifrån just den lektionens och elevernas behov. Sen är inte tvålärarsystemlösningen på hela problemet, men det är bättre än att det inte ges något stöd alls. Jag tror att två välplanerade och samkörda lärare som kan välja mellan att ha helklass och flexibla grupper utifrån behov är det bästa för eleverna utifrån rådande förutsättningar.

Det är en väg att prova

Genom att dessutom införa heltidsmentorer som avlastar lärarna mentorskapet kommer det ges mer utrymme att vara två i samma klassrum. Tolka nu inte detta som att jag säger att undervisningstiden lavinartat ska öka, men genom att jag som lärare inte har allt jobb som mentor tycker jag det är rimligt att undervisa en till två lektioner mer per vecka. Tvålärarsystem kräver att det finns tid för samplanering och att lärarna får möjlighet att grundligt planera sina lektioner, men jag tror absolut att det kan vara en väg att prova. 

Ovanstående förslag kostar naturligtvis pengar, men det är också jäkligt dyrt att vi släpper igenom ungdom efter ungdom som inte kan läsa och skriva ordentligt och inte ger dessa ungdomar en ärlig chans att kunna välja en vettig framtid.