Maria Wiman: Kortsiktig skolpolitik är ett gissel

Det här med tid är spännande grejer. Den kan ju delas upp lite hur som helst. Den geologiska tidsperioden Jura sägs till exempel ha varat i 56 miljoner år. Medeltiden höll på i tusen år. Är man lärare delar man gärna upp tiden i läsår eller terminer. Våra elever går tio år i grundskolan.

Ja, tideräkning är komplext.

Är man politiker tycks en tidsålder vara en fyraårsperiod. Ja, för en politiker tycks själva tiden definieras av mandatperioder och det är en jädrarns massa som ska tryckas in i detta lilla spann av evigheten. 

Stolpar in vart fjärde år

Jag kan egentligen tycka att fyra år är en liten smygfis i rymden, en ynka piss i Mississippi, en fjamsig liten suck i allt det stora stormiga som utgör existensen. För oss som jobbar i klassrummet kan det bli lite svårt att hänga med i svängarna när det vart fjärde år ska stolpa in en ny beslutsfattare med fanan högt, ivrig att sätta sitt namn på kartan och göra avtryck. För skolans bästa förstås och för partiets goda rykte.

Det är en evigt dinglande pendel av ideologiska ställningstaganden som svingar fram och tillbaka i våra klassrum, redo att knuffa oss lärare i rumpan åt olika håll.

LÄS ÄVEN: Nytt bidrag ska ge fler speciallärare

Nu rullas första delen av regeringens satsningar på speciallärare ut. 400 miljoner i statsbidrag ska gå till att öka antalet speciallärare i skolan. Och det är en himla bra grej, det ska gudarna veta. Skolan behöver speciallärare och jag är den första att skrika halleluja och tjofaderittan på en och samma gång.

Det är bara åtta terminer

Men samtidigt går det inte att komma ifrån det icke försumbara faktum att tillvaron är längre än fyra år, att fyra år blott är åtta terminer och att våra elevers skolplikt är bra mycket längre än futtiga fyra år.

Jag måste tvångsformulera tanken: vad ända in i helsike händer om fyra år när nästa politiker klampar in på stolta apostlahästar för att sätta sin hedervärda agenda? Vad händer med alla nyexade eller nyanställda speciallärare då? Får de behålla sina arbeten? Kommer de mot sin vilja att driva kommunens budget ner i de mörkaste hörnen av avgrunden?

Tänk om statsbidraget – ve och fasa – plötsligt prioriteras bort? Då kommer den schwungande pendeln att träffa oss golvnötare stenhårt i ändalykten ännu en gång. Då får vi kratta, sopa och laga återigen.

Kanske kunde vi få arbetsro

Kortsiktig skolpolitik är ett gissel. Ibland drömmer jag stora tankar om hoppande enhörningar, drillande harpor och skolpolitiker som träffas vid långbord i konferensrum och bortom partigränserna styr upp en långsiktig plan för svensk skola.

Tänk om man åtminstone kunde enas om grunderna, om man tillsammans kunde hörsamma det alldeles hisnande faktum att Sverige inom kort står utan 12 000 lärare, att 16 procent av våra unga inte har behörighet till gymnasiet och att lärares nuvarande arbetsvillkor är undermåliga.

Tänk om man utifrån denna makabra situation, helt vuxet och prestigelöst kunde tänka riktigt långt framåt. Vad skulle hända då? Kanske kunde vi få tid att arbeta ihop något från grunden? Kanske kunde den där swooshande pendeln chilla lite och vi lärare kunde få lite arbetsro?

Fatta grejen! Jag blir tamejtusan alldeles vimmelkantig av blotta tanken. 

LÄS ÄVEN:

Wiman: Varför känner vi lärare oss så oumbärliga?