I brist på annat är vi lärare bäst på att må sämst

Se där! Lärarna kom på första plats och fick guldmedalj! Nej, det är inte listan över högst lön, mest status eller bäst framtidsutsikter vi toppar tyvärr. Men enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport är lärare svenska mästare på stressrelaterade besvär, sömnsvårigheter och ångest. Jo man tackar. I brist på annat kan man ju vara bäst på att må sämst.

Jag mottog den där rapporten med en axelryckning. Ingen som jobbar i skolan lär bli förvånad. Som man bäddar får man ligga heter det ju. Åratal av märkliga prioriteringar, det hungriga marknadstänket, ett ivrigt effektiviserande och en nyfrälst övertro på dokumentation tycks ta ut sin rätt. Och nu är vi så trötta. Vi är så oändligt eländeströtta.

Vi springer tills benen inte bär

Svensk skola har blivit en fabrik där barn puttas in genom huvudentrén och snällt förväntas att, utan komplikationer, färdas på rad i rullbandets riktning för att sedan spottas ut på andra sidan. Sakta men säkert har livlinor längs vägen skurits bort. Barn faller hit och dit, på fabriksgolvet springer man allt fortare för att hinna rädda upp, men vi är för få, vi räcker inte till. Tusentals lämnar rullbandet utan fullständiga betyg år efter år efter år. Och vi lärare springer tills benen inte längre bär oss.

Jag tror att det är svårt för en utomstående att förstå hur hårfint gränserna sakta men säkert har flyttats. Plötsligt blir klassen lite större, det blir köpstopp på skolmaterial, elevassistenten får inte förlängt kontrakt, man har inte råd att ta in fler vikarier, särskilda undervisningsgruppen läggs ner, en speciallärare ska sluta, specialpedagogen som sa upp sig kommer inte att ersättas, där försvann en rast, vips får du några fler lektioner och fler rastvaktstider.

Själv har du så fullt upp att kuta att du knappt märker det själv.

Positionerna förflyttas lite för varje dag, en centimeter här, en centimeter där. Själv har du så fullt upp att kuta att du knappt märker det själv. Inte förrän du faller, förstås. Då märker du hur himla trött du är i benen. Då märker du att det är svårt att resa sig upp.

I skolfabriken är man rädd att tappa kontrollen. Man märker att elever mår allt sämre, att skolresultaten går nedåt och att lärare blir glåmigare för varje dag. Då vill man ha ryggen fri, man vill återupprätta någon slags känsla av ordning och det gör man genom att inrätta milslånga register över allt vi gör. Om vi bara dokumenterar allt så har vi åtminstone ryggen fri när någon förtvivlad förälder eller nitisk skolinspektör undrar vad vi håller på med hela dagarna.

Med hjälp av listor över extra anpassningar, utvärderingar på repeat, flera klick i skolplattformen, incidentrapporter, mötesprotokoll och hellre ett mejl för mycket ägnar vi dagarna åt att föreviga nästan allt vi gör. Då har vi svar på tal om någon skulle ifrågasätta. Yttre mätbara parametrar får bli den trygga punkten att hålla fast i när det mellanmänskliga inte riktigt räcker till.

...och så skärs det ner på skolan

Men det är så förbaskat sorgligt. Jag älskar ju att vara lärare. Vårt yrke har ju sådan enorm potential! Det vet vi som någon gång upplevt den bubblande känslan av ett nyfiket klassrum, vi som har känt värmen som pulserar när en vårdnadshavare skriver ett tacksamt mejl eller den oslagbara känslan när den truligaste av tonåringar plötsligt ler. 

Så här är vi nu. Lärare är den yrkesgrupp som rapporterar flest fysiska och psykiska problem till följd av jobbet. Folkhälsomyndigheten larmar om ökad psykisk ohälsa bland våra barn. Förra året lämnade 18 000 elever årskurs nio utan gymnasiebehörighet. Men låt oss för all del skära ner ännu mer på skolan. Vad kan gå fel liksom?

LÄS MER:

Wiman: Jag är inte utbildad för barnpassning