Jag är inte utbildad för barnpassning

Det här med att undervisa hörrni! Det är väl riktigt jäkla kul ändå? Jag älskar´t! När jag får ha en ordentligt förberedd lektion lever jag upp ska ni veta. Det är nästan så att jag svingar mina lurviga på parketten när jag får berätta om ämnen jag kan och tycker är intressanta.

Jag kan fortfarande bli alldeles pirrig när jag ska hålla i en lektion som är genomtänkt, med vinklar och vrår, utmaningar och virrvariga förvecklingar. Och jag gillar när elever ställer nyfikna, näsvisa, vetgiriga, pillimariska frågor. Allt som oftast när jag befinner mig på klassrumsgolvet flyger tiden fram i rask takt. Jag har så satans kul.

En ryslig känsla av maktlöshet

Vad jag däremot inte tycker om är barnpassning. Det är faktiskt raka motsatsen till satans kul. Barnpassning blir det när jag tvingas tröskelplanera, kratta där jag står, harkla mig, flacka med blicken och samtidigt tänka “hur i helskotta ska jag kunna veta det?” när en elev frågar vad som ska hända nästa lektion. Eller när klasserna blir så stora och eleverna så många att jag omöjligt räcker till för att göra ett bra jobb. Jag är inte utbildad för barnpassning. Det är en ryslig känsla av maktlöshet att stå inför en klass utan att ha riktigt koll på läget.

Läraryrket handlar inte riktigt om undervisning längre.

Ohälsosamt ofta tänker jag att jag prioriterar fel saker under mina dagar. Det jag borde göra är såklart att nörda ner mig i mina ämnen, komma på kreativa lektionsplaneringar, jobba på mina genomgångar, hitta relevant läromedel och sånt. Jag borde efterarbeta mina lektioner, ge feedback här och där, kanske spinna vidare på någon frågvis unges engagemang. Jädrar i min lilla låda så mycket kunskap som hade virvlat omkring i mitt klassrum om jag varje dag bara fick chansen. Jag blir lyckligt yr av bara tanken.

Men nu har det ju blivit så att läraryrket inte riktigt handlar om undervisning längre. Vi är ju liksom samhällets allt-i-allo, en slags första hjälpen-låda för att mildra det värsta. Dagarna fylls av rastvärdskap, pedagogiska luncher, dokumentation, mejl hit och dit, att jaga läromedel, vikarerande, bedömning i all oändlighet och så möten, möten om allt, möten och uppföljningar och utvärderingar och nya möten till tiden tar slut. 

Undervisningen prioriteras bort

Jag märker till min oerhörda bestörtning att själva lektionsplaneringen är den som får stryka på foten när allt annat måste göras. Hör ni hur infernaliskt dåndimpigt det är!? Det är undervisningen som prioriteras bort när dokumentationen och allt lull-lull runtomkring måste göras. Snacka om århundradets stolleprov! Som att kocken inte har tid att laga mat eftersom hen har fullt upp med att skriva menyer och diska knivar. ”Vill du åka buss?” säger busschaffisen och ler i mjugg, “då har du kommit fel, jag har bara tid att utvärdera antalet passagerare”. ”Jaså jaha du ville klippa håret”, skrockar frisören, ”jag har inte hunnit slipa saxarna på år och dagar, men sitt ner för all del så tar vi det som det kommer”.

I december presenteras de nya Pisa-resultaten. Jag är ju inte synsk eller så men jag kan nästan hoppa upp och sätta mig på att de inte kommer att blomstra. Märkligt ändå eftersom vi lärare jobbar halvt ihjäl oss. Eller inte alls märkligt när man tänker efter. Vi lärare har ju full kareta att göra exakt allting hela tiden och däremellan ägnar vi oss åt lite halvknarrig undervisning.