”Jag är ingen debattör längre – bara lärare”

Snart tio år har gått sedan hon belyste – och varnade för – en växande islamism i Sverige. Priset blev högt. Den frihet som öppnats för Hanna Gadban inskränktes, försvann. Nästan över en natt. Hon är fortfarande obekväm med att prata om sitt privata liv, ber att få slippa lämna ut detaljer.

– Jag rör mig friare på stan i dag, tittar mig inte över axeln hela tiden. Men har man en gång fått smaka på hat och hot blir man extra uppmärksam. Jag vet ju inte heller om den jag möter är en återvändare som tycker jag pratat för mycket illa om radikal islamism.

Vad har åren lärt dig?

– Om jag vetat det jag vet i dag hade jag aldrig gått ut i debatten eller skrivit en bok, säger hon.

Men det är inte sorg eller bitterhet i hennes röst. Hanna Gadban har gått vidare, hittat sin huvudroll:

– Jag är ingen debattör längre utan bara lärare. Det räcker gott.

Hon lämnade sitt hemland Irak julafton 1998, klev av planet på Arlanda, rakt ut i det hon drömt om: Ett kallt och vackert land. Och ett liv i frihet.

Nästa steg var att lära sig svenska. Hanna Gadban blev sin egen lärare, lånade böcker på biblioteket och tränade in tio nya ord varje kväll. Förhörde sig själv morgonen efter, kontrollerade att orden fastnat. Hittade tio nya, dag efter dag.

Varför det var så viktigt för henne att vara duktig? Hon tycker svaret är självklart: Sverige gav henne en ny chans. Det var en chans hon måste förvalta.

– Det är rådet jag vill ge till alla som kommer hit: Höj ribban, tro på dig själv! Jag hade inte särskilt stort självförtroende när jag började plugga men jag bestämde mig för att lyckas. Och sen kunde jag inte backa. Samma inställning har jag som lärare. Jag har höga förväntningar på mina elever.

Så alla måste vara extra duktiga?

– Det har jag inte sagt. Jag justerar mina förväntningar till den nivå där var och en befinner sig. Alla ska känna att jag ser dem – men också att jag ställer rimliga krav på dem. Det är kraven som gör att vi utvecklas som människor.

Det är en ”inre resa” hon talar om. En resa som inte alltid är lätt, men nödvändig.

– Genom den har jag själv upptäckt hur mycket kraft jag har.

Hanna Gadbans eget kraftprov började redan under lärarutbildningen på Södertörns högskola. Hon var duktig och aktiv – men kunde se klasskamraters hånfulla reaktioner på att hon talade svenska med brytning.

– Jag blev mobbad helt enkelt. Så fort jag öppnade munnen blev det tydligt att min brytning inte passade in i den akademiska världen. Det väckte min drivkraft, jag ville visa dem att det inte fanns någon brytning i mitt huvud, i mina tankar.

Så drev hon sig till att ha högsta betyg på tenta efter tenta.

– Och allt vände. Från att ha varit i underläge blev jag den som man frågade och såg upp till.

Det kunde varit en solskenshistoria fram till 2013, när Hanna Gadban utsågs till ”Årets alumn” på Södertörns högskola. Men då hade hon redan gett sig in i debatten om hederskulturer.

Glädjen över priset varade en enda kväll.

– Sedan ringde en god vän och undrade om jag sett namnlistan som växte på nätet i protest mot att jag blivit vald.

Hon tog taxi med personskydd för att hämta sitt pris.

– Helst hade jag inte velat ta emot det. Glädjen var borta.

Allt som hände efter Alumnpriset kan man kanske kalla ödet, säger hon i dag. Mest påtaglig var drevet hon blev utsatt för.

– Jag fick ta emot en massa hot och hat på nätet. Kallades islamofob och rasist. Trots att jag själv är muslim, troende muslim.

När hon började identifiera sina motståndare såg hon att en del hade direkta eller indirekta kopplingar till terrorstämplade organisationer på sina Facebooksidor. Det fanns alltså öppna rekryteringar till terrororganisationer på sociala medier. Hon bestämde sig för att forska vidare och resultatet blev boken ”Min jihad”.

Men även denna gång blev glädjen kortvarig. Hanna hade pekat ut en man för ett brott som han inte begått och boken fick dras tillbaka. Innan den blev nytryckt med rätt uppgifter.

– Det var ett slarvfel, helt onödigt. Men detta gav legitimitet till alla som medvetet ville misstolka mitt budskap. De kunde säga att jag var oseriös och att jag därmed föll på eget grepp.

---

Det största misstaget, detta är Hanna Gadbans egen teori, var kanske att hon var för tidigt ute med att säga det som i dag inte är särskilt kontroversiellt. Som när hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet menade att de invandrarmän som begår hedersrelaterade brott i Sverige borde förlora sina svenska medborgarskap och rätten till att få bo kvar här. Men också att hedersvåld borde skrivas in som en ny kategori i brottsbalken.

– Felet var väl att jag saknade nätverk, inte hade några tunga namn bakom mig. Jag var en invandrarkvinna i förorten, en aktivist som drevs av passion till mina hjärtefrågor. Inte minst som lärare möter jag ju unga invandrar­flickor som begränsas av familjens hedersnormer och inte får leva samma liv som svenska ungdomar.

I botten finns hennes personliga erfarenheter:

– Jag har blivit slagen av en anhörig efter ryktet att jag blivit kär i en grannpojke. Min far förbjöd mig att bära korta kjolar och hotade med att beslöja mig. Den frihet jag drömde om i Sverige ville jag att andra invandrartjejer också skulle få uppleva. Men jag rörde vid känsliga ämnen. Som när jag sa att unga flickor inte borde få bära slöja.

”Tänk om politiker och makthavare inte hade ­missat min bok ... ”

Hanna Gadban talar inte så högt längre. Men hon har kvar sitt samhällsintresse och följer nu, med oro och upprördhet, debatten om vad som ska hända med de svenska kvinnor och barn som är kvar i de syriska IS-lägren. Många av kvinnorna känner hon igen från nätet, hon vet deras bakgrund.

– Enligt mig har de gjort medvetna val, de är inte oskyldiga tjejer som lockats att gå med i IS. Tyvärr råder konsensus i Sverige i att omyndigförklara kvinnor även när de är uppenbart delaktiga i brott. Barnen är något annat, vi är alla skyldiga att hjälpa dem till nya liv. Nu talar jag om små barn. Tar du de äldre, som vuxit upp med IS-värderingar, är det viktigt att ta emot dem på rätt sätt. Jag hoppas verkligen att politikerna inte är så naiva att de inte förstår det.

Vad krävs, menar du?

– Det måste finnas verksamheter som avradikaliserar dem och socialiserar in dem i vårt samhälle. För det här är ju unga människor som vuxit upp i antidemokratiska, sektliknande miljöer och tränats till vidriga brott. Det synsättet försvinner inte över en natt bara för att de kommer till Sverige.

Vad kan skolan göra? Enligt Hanna Gadban måste man skapa en större medvetenhet om hederskulturer. I alla skolor hon arbetat på har det funnits elever med den bakgrunden. 

– Men jag vet inte om det ska vara ett speciellt ämne. Kanske är det bättre med projektarbeten. Helt klart är det diskussioner som saknas och behövs, jättemycket. Tänk om politiker och makthavare inte hade missat min bok ... allt de hade kunnat lära och förstå. I tid.

Men du har varit kontroversiell ...

– Jag ser mig inte som kontroversiell utan som liberal muslim. Och tron är fortfarande viktig för mig. Varje morgon på väg till tunnelbanan rabblar jag några verser ur Koranen. Och jag kan känna, inte minst när det varit tufft, att Gud är ett stöd. En trygghet.

Som lärare är hon neutral, säger hon.

– Fast jag kallar det professionell. Jag diskuterar till exempel sällan religion eller politik med mina kolleger. Eller med eleverna. Om vi någon gång diskuterar radikalisering och extremism brukar jag understryka att den också finns inom politiska strömningar. Själv är jag oroad över den högerextremism som breder ut sig.

---

Att Hanna Gadban en gång valde läraryrket, först var hon mer inriktad på att

bli socionom, berodde på en studievägledare som tyckte att hon med sin glada läggning borde arbeta med barn, inte med bekymrade vuxna. 

Och hur blev det, i verkligheten?

– Jag är sträng som lärare men har ett varmt hjärta, det är en bra kombination. Kanske är jag gammalmodig, men jag tror att disciplin, ordning och reda gynnar i princip alla elever. Tydliga ramar skapar trygghet och arbetsro, säger hon, utan betänketid.

Lika snabbt kan hon gissa hur hennes liv skulle ha blivit om hon stannat kvar i Irak:

– Då hade jag säkert varit extra fru till en rik man. Vilken tur att Gud valde en annan väg åt mig.