Samtal med en häktad
Sara Silfverskiöld, lärare Bromma folkhögskola.
Krönika Många föräldrar tycker att matte och svenska är viktigare än kompisar men för den som senare hamnar i häkte ställs allting på sin spets. Det är lite sent att skaffa nya kompisar. Det skriver vår krönikör Sara Silfverskiöld.
En pastor från Kronobergshäktet i Stockholm, vi kan kalla henne Eva, besöker Bromma folkhögskolas diakonala utbildning. Även om klassen är van att tänka lösningsfokuserat höjs många förvånade ögonbryn idag. Eva berättar; så här kan det gå till när jag pratar med en häktad:
– Vill du att jag ska hjälpa dig att förbereda dig inför din rättegång?
– Okej…
- Då tycker jag att vi tillsammans ska be för åklagaren!
– Aldrig! Åklagaren vill ju sätta dit mig!
– Jag tänker så här, om vi ber för åklagarens familj ökar chansen att barnen går till skolan utan att bråka den morgonen, då mår åklagaren bra och då är chansen större att du får en rättvis rättegång.
Nu viftar en tveksam blivande diakon med sin hand.
- Men, vad händer om en intagen inte orkar be?
Eva skrattar.
– Då spelar vi Yatzy!
En flicka och en mamma pratar på bussen häromdagen.
– Mamma! Lägg undan mobilen!
– Hmm?
– Jag vill att vi ska prata om mig!
Samtalet rör sig mot skolgården.
– Jag försöker bli kompis med en tjej men hon säger bara; nej, chilla!
Mamman lägger undan mobilen.
- Du går inte i skolan för att få kompisar! Du ska lära dig räkna och skriva!
- Men jag vill ha kompisar!
Många föräldrar tycker att matte och svenska är viktigare än kompisar men för den som senare hamnar i häkte ställs allting på sin spets. Det är lite sent att skaffa nya kompisar. I alla fall just då. Restriktioner gör att den häktade inte får träffa andra häktade. Dessutom kan det vara förbud mot att läsa tidningar, se på teve eller använda mobilen. Vi människor är inte alltid starka, vi behöver stöd ibland alldeles oavsett om vi är på häktet eller utanför. Till exempel råd om hur man kan tänka igenom en kommande rättegång i förväg. Då är det bra att det går att ta emot besök av en medmänniska. Kanske av någon vän man känt länge, eller av en pastor, imam eller diakon.
Att inte oreflekterat flyta med strömmen, utan ta taktpinnen i sitt liv är ju precis samma sak som vi lär ut på folkhögskolan! Mellan raderna som det kallas. Kanske kan man ge det lite mer plats i undervisningen? Blir det för tungt att öva sig hålla i taktpinnen kan man låta klassen koppla av med kortspel, kanske Uno, Finns i sjön, eller varför inte göra som på häktet, spela ett parti Yatzy tillsammans?
