”Hur lär man ut förmågan att möta medmänniskan?”

En tuff start på veckan! Jag måste tjata mig ombord på bussen. Lektionen i svenska på Bromma folkhögskola ska snart börja! Chauffören går till slut med på att jag får stiga på, fast jag inte har en giltig biljett. Jag får i gengäld lova att betala så fort jag kommer till ett ställe där jag kan betala. Vet att man kan lösa problemet digitalt i mobilen men det har jag för stunden glömt bort. När jag klivit av bussen rusar jag fram till närmaste biljettlucka. Morgonen får en ny vändning när jag sträcker fram mitt kort. Kvinnan i luckan ser nämligen på mig med ett underfundigt leende i mungipan.

– Betalar du i kronor eller i riksdaler?

Jag tvekar lite men inser strax vad som gäller just i dag hos just den här spärrvakten på Odenplan.

– Riksdaler såklart!

– Jag visste väl det, säger spärrvakten och ler belåtet under tiden hon trycker på några knappar.

– Nu ska vi se om du har pengar så det räcker …

Snart får jag tillbaka SL-kortet. Nu laddat med resor.

– Betalningen gick igenom!

– Vilken tur!

– Det funkar bara för att du betalar med riksdaler, säger hon med en blinkning.

Jag studsar ner på perrongen, ny-laddad med medmänsklighet!

"Då kommer en man i snickarbyxor"

Kommer att tänka på en vän som gjort sig fin för att besöka sin nya församling och hämta sitt välkomstpaket.

– Vadå för paket?

– Ni har skickat ett brev. Jag skulle komma till kyrkan och hämta ett paket, titta här, säger vännen och letar fram ett kuvert i väskan.

Damen lämnar sin stol, kommer sedan tillbaka till receptionen med en liten fint inslagen present. Hon pekar på en lista där kompisen ska kvittera. Sätter sig sen på sin kontorsstol och svänger tillbaka till skärmen.

– Tack så mycket, försöker den nyblivna medlemmen som vill ha något mer.

– Mm … säger administratören utan att flytta ögonen från skärmen.

Min vän går ut och strosar lite planlöst på kyrkogården. Då kommer en man klädd i snickarbyxor och fleecetröja fram och ställer ifrån sig en spade.

– Letar du efter en särskild grav?

– Nej, jag … ser mig om bara …

– Kom här ska jag visa dig vår äldsta gravsten från 1721.

"Lägg lite mer tid på att lyssna"

Mannen ägnar sedan den närmaste timmen åt att lyssna, visa runt i kyrkan och på kyrkogården. Vi i folkbildningen ställer oss frågan, är den här förmågan att fånga ögonblicket något som går att lära ut? Hur lär man i så fall ut förmågan att läsa av situationen och bemöta medmänniskan?

Finns det en utbildning till diakonal kyrkogårdsarbetare? Folkbildande spärrvakt? Eller har somliga det i sig helt naturligt? Kanske är tiden den hemliga nyckeln, att ta sig tid att vara medmänniska. Det är ett verktyg som passar i tunnelbanan, på kyrkogården och inte minst på folkhögskolan. Om vi lägger lite mer tid på att lyssna kan vi ta oss igenom jobbiga måndagar både i personalköket och i klassrummet. Det tror jag vi är många som skriver under på. Även om vi inte har fått något officiellt välkomstpaket just denna måndag.