Kjell Häglund: Lika illa som att sakna resurser – att sakna en gemensam vision
Krönika Hur ska vi kunna komma någon vart med skolan när vi inte ens kommer överens om det mest grundläggande?
Metoden bakom våra temablock i tidningen Specialpedagogik, det vill säga sidorna vi vinjetterar ”Special” samt publicerar som artikelserier på webben, är enkel. Vi intervjuar forskare, specialpedagoger, speciallärare, skolledare och myndigheter, ställer teoretiska översikter bredvid fältreportage, och försöker hitta ”kruxet” – var skär det sig mellan mål och resultat?
Vi är överens om skolans syfte men får allt svårare att enas om hur vi ska uppfylla det.
Och vilket ämne vi än skärskådar, det kan röra elevbemötande, anpassad undervisning, funktionsnedsättningar eller, som i det nya numret, screening – ”kruxet” är deprimerande ofta exakt detsamma. Ja, brist på resurser är förstås också en alltid återkommande faktor, numera en norm … men utöver det är det största och ständigt återkommande problemet att de bärande professionerna i det svenska skolsystemet inte klarar av att dra åt samma håll.
Vi är överens om skolans syfte – att varje elev har rätt att lära sig och få förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt, samt att få den hjälp den behöver; det vill säga den mest citerade meningen i skollagen – men får allt svårare att enas om hur vi ska uppfylla det.
Specialpedagogiken har vunnit mycket mark under hela 2000-talet, och förankrats brett på Skolverket, men dessvärre med följden att många lärare slår bakut inte minst när de får den serverad som generell ”fortbildning”. Något vi också har ett tema om i det nya numret (läs det här), där vi redovisar resultatet av en stor lärarenkät vi genomfört. Det egentliga ”kruxet” för lärarna som är negativa är att många föreläsningar de erbjuds är för generella och ytliga, men tyvärr klumpas specialpedagogik (exempelvis fortbildning om npf-diagnoser och relationsbyggande) lätt ihop med ytliga kändisföreläsningar när missnöjet är allmänt och fördjupningen i de egna ämnena frånvarande.
Så hur kan vi börja prata samma språk i skolan igen?
SPSM:s nya generaldirektör Aurora Lindberg framhåller skolans kompensatoriska uppdrag som en startpunkt – läs vår intervju med henne här.
En annan startpunkt är screening, utifrån skollagens garanti för tidiga stödinsatser (detta är huvudtemat i vårt nya nummer). Om vi bara kom överens om hur vi ska ta hand om resultaten.
LÄS ÄVEN
Verktyg för att klara av orosanmälningar
Specialpedagogens hjälpmedel: ”Gör matten både taktil och visuell”
