Vårt skolsystem har inte råd med de svaga

LÄS ÄVEN: Nya siffror: Särskild stöd sätts in för sen

Denna text skrivs på golvet av ett klassrum. Rent bokstavligt alltså. Jag har precis vinkat farväl till mina elever och sitter nu på golvet med ryggen mot väggen och hamrar på tangenterna så högt att det med lite tur kan höras fyrahundratusen ljusår bort, hela vägen bortom stjärnstopp till andra sidan galaxen där vissa delar av Skolverket tycks husera. 

Jag skulle önska att jag kunde behålla mitt stoiskt pedagogiska lugn, att jag kunde ha ett helgonlikt lågaffektivt bemötande. Men jag är heligt förbannad. Jag har läst Skolverkets senaste promemoria om särskilt stöd i grundskolan och jag har även läst hur denna kommenterats. Jag har fått veta att det särskilda stödet till elever halkar efter och att stödet alltför ofta sätts in för sent. 

Praktiskt att skylla på lärarna

Skolverkets Ulrica Dahlén berättar i ett pressmeddelande att överlämningen mellan mellanstadiet och högstadiet brister men också att lärare är för dåliga på att upptäcka behoven i tid. Hon säger att lärare och specialpedagoger måste jobba tillsammans för att upptäcka elever i behov av särskilt stöd. Vi måste skaffa rutiner, får jag veta. Man får nästan känslan av att det hela är lärarnas fel. Det klappas så mycket på mitt huvud att hjässan blir öm. 

Ja men naturligtvis är det så. Det är ju sjusärdeles praktiskt att skylla på lärarna. Om vädret är dåligt, om tonåringarna är ouppfostrade, om bussen är försenad eller om det särskilda stödet sätts in för sent kan man alltid skylla på oss.

Jag kan omöjligt köpa slutsatsen att vi lärare inte vet var behovet av stöd finns.

Nu sitter jag här på golvet i en skola. Jag har just släppt hem ett stort gäng våryra tonåringar och tröttheten irrar omkring som knäppgalna myror i skallen. Och jag tänker att här är det något som brister. Här är en fnurra på tråden, uppenbart tjall på linjen. För jag kan omöjligt köpa slutsatsen att vi lärare inte vet var behovet av stöd finns. 

Faktum är att jag tänker att det är precis tvärtom.

Min erfarenhet är att lärare märker mycket snabbt. Man ser redan efter ett par veckor att det finns elever som inte riktigt hänger med, som har hamnat lite snett eller bredvid. Och då larmar man. Man kontaktar elevhälsan, meddelar vårdnadshavare, konsulterar kollegor, man fyller i oändliga byråkratiska dokument, man skruvar sin undervisning ut och in för att eleven inte ska halka på snåriga sidospår.

Varför har inte Skolverket lagt pusslet?

Man gör allt i sin makt med nästan inga medel. Men att koka soppa på en spik är en skör företeelse och det blir sällan bra. I en skola utan resurser är det eleverna som till syvende och sist lider mest. När en elev kommer till årskurs sju med knapphändig läsförmåga beror det inte på att lärarna haft skygglappar. Det beror på ett skolsystem som inte har råd med de svaga. Det förundrar mig att Skolverket inte har lagt detta pussel själva.

Nej, jag kan inte för mitt liv förstå hur denna myndighet kan dra så tondöva slutsatser. Hur kan man på allvar tänka tanken att det är vanligt att läraren, som spenderar flera timmar varje dag med eleven, inte identifierar problemen i tid? Hur kan man placera problematiken där? Det tyder på ett glapp mellan myndighet och profession som på allvar bekymrar mig. 

Det ska skäras ner ännu mer på skolan nu. Och vi vet alla vart det barkar. Det kommer att bli sämre skolresultat, ökad psykisk ohälsa bland unga och fler vilsna barn därute. Men låt oss lägga skulden på lärarna. Det är självklart deras fel.