Ledare: Vi har tvingats bli mer kreativa

Nytt år, nya utmaningar och nya vändor med covid -19. Efter snart två år med pandemi och en hyfsat normal höst tvingas vi inse att det trots allt inte är helt över ännu. Covid­mutationen omikron har ställt till det på sistone och många har blivit drabbade. Men vi har haft beredskap. Åren med pandemi och under­vis­ning på distans har trots allt lärt oss en del. Så vad tar vi då med in i 2022?

Å ena sidan har arbetssituationen med hemarbete betytt ökad stress och högre arbetsbelastning för många – i synnerhet under pandemins första halvår. Mot vår vilja har vi tvingats in i den digitala världen där många timmar lagts på att lära sig ny teknik, anpassa undervisningen, tänka och planera om.

Ansträngt på många sätt

Kontakten med deltagarna har försämrats och många har haft svårt att fokusera på sina studier. Teknikstrul har inte bara upplevts som en försämring av kvaliteten, utan också ökat på stressen hos många lärare som känt krav att prestera och leverera. På många skolor har ekonomin gått kräftgång på grund av inställda kortkurser och konferenser och/eller intäkter från kök, övernattning och internat.  

Men framför allt har frånvaron av det sociala samspelet varit svår. Att inte få träffas, ta en fika och ett spontant samtal med en deltagare eller kollega har nog varit den tuffaste utmaningen under perioderna av distansundervisning. Det stärker dock vår övertygelse om att mötet och samverkan mellan människor är ett av de viktigaste verktygen folkhögskolan har och måste värna om.

Positiva sidor

Å andra sidan har många av oss, trots rådande omständigheter, faktiskt känt att vi kommit ner i varv. Vi har tvingats skära ner på ambitionen, minska antalet aktiviteter och sparat in tid genom att slippa resor till och från jobb, avbryta oss för att hantera dagliga kriser utanför klassrummet eller springa på möten. Genom att arbeta hemifrån har vi kunnat vara närvarande utan att vara på plats och ändå fått vårt arbete gjort. Vi har samtidigt blivit bättre på digital teknik och att tillämpa den i både undervisning och som arbetsredskap.  

För att bibehålla det folkbildande i vår pedagogik har vi dessutom tvingats bli mer kreativa, flexibla och se möjligheterna i problemen. Upptäckten att vi faktiskt kan kombinera när- och fjärrstudier och att mellanmänskliga möten faktiskt kan äga rum även i cyberspace har varit en aha-upplevelse. Många har också upplevt att vi genom de digitala alternativen lyckats nå och motivera deltagare som tidigare haft svårt att studera. Individer som tidigare varit exkluderade har nu inkluderats och vi ser möjligheter att i framtiden utveckla fler distanskurser där folkbildningen kan nå fler och nya målgrupper.  

Folkhögskolan 2.0

Vi kan slutligen konstatera att digitalisering av marginaliserade grupper också har påskyndats. Detta, liksom inkludering av alla samhällsgrupper är oerhört viktigt ur ett demokratiseringsperspektiv och ytterligare ett av folkhögskolans viktigaste uppdrag. 

Så – inget ont som inte har något gott med sig. Välkomna till folkhögskolan 2.0.