Gatica: Avgörande relationsskapande med eleverna

Regnet smattrar hårt mot bilrutan, jag höjer volymen på radion för att överrösta regnet. Klockan börjar närma sig 06:30 på den nattsvarta parkeringen utanför skolan. ”Eleven borde varit här nu” tänker jag och blir samtidigt lite stressad. Jag skickar ett sms till eleven för att försäkra mig om att den är på väg. Till slut dyker eleven upp, fyra minuter sen. Jag ger hen en pik men blir mest lättad över att hen faktisk dök upp. Vi har marginal. ”Har du ditt ID06 med dig?” frågar jag innan hen hinner sätta sig. Kortet var med, vi kör.

I bagaget ligger en påse med bland annat hjälm, varselväst och verktyg. Jag och eleven är på väg mot ett stort nybygge i stan, detta är hens första dag på sin nya apl-plats. Under resan berättar eleven att hen inte har sovit på hela natten av oro för att försova sig. Jag ser på elevens brist på utstrålning att det förmodligen är sant. Desperat ber eleven mig komma på en ursäkt för att slippa jobba just denna dag. Vi samtalar länge om hens rutiner, utbildning och framtidsutsikter. Första intrycket på det nya arbetslaget är superviktigt och förlorade apl-dagar, oavsett anledning, är alltid varningssignaler. Det har både apl-företagen och vi yrkeslärare gedigen erfarenhet av. Jag lyckas till slut övertala eleven att samla energi och ge det en ordentlig chans. Det kommer vara värt det, säger jag.

En lärare som är personlig och nära sina elever ökar deras chanser till inlärning

En sådan morgon tillsammans med många fler situationer, ena mer udda än den andra, är det som gör vårt läraryrke så otroligt komplext. Hela staden är vårt klassrum och undervisningen av yrket är långt ifrån allt. Tid är en grundsten för alla relationer vi har i livet, det vet vi alla. Den mängd tid vi yrkeslärare tillbringar med eleverna skapar därför oundvikligen en särskild relation till dem. När jag ger mina elever en sista kram vid studenten kan vi ha tillbringat närmare 600 timmar ihop, det är förmodligen mer än jag träffat mina närmsta vänner under samma period.

Att försöka konkretisera och enas om vad som är en rimlig nivå av engagemang i rollen som yrkeslärare är nog ofta svårt. Vi är olika som personer och vi klarar av att engagera oss olika mycket. Studier visar dock på att en lärare som är personlig och nära sina elever ökar deras chanser till inlärning. Professionell, personlig och privat. Vad innebär dessa ord och var ställer vi oss i spektrat? Hur skapar vi sunda relationer utan att göra avkall på vår integritet men också ta tillvara på vår energi och kapacitet? Att ställa sig själv dessa frågor tror jag är vikigt för att hitta en hållbar inställning till sitt unika arbete som yrkeslärare.

Att vara yrkeslärare är mycket mer än att undervisa i ett yrke. Motiverande samtal är för oss en vanlig uppgift på jobbet. Vi utgör en stor del av det kollektiva samhällsansvaret som ser till att eleverna fostras in i att bli delaktiga samhällsmedborgare. Det viktiga arbetet vi lägger på eleverna som inte direkt involverar kursernas innehåll är svårt att mäta och värderas tyvärr inte lika högt som det mätbara. Hur minns ni era lärare, för vad de sa eller för hur de var?