Så funkar anpassningar i klassen – lärare berättar
Specialpedagogik
Special: Anpassningar
Jennie Parviainen, gymnasielärare
”I en del klasser är det bara en eller två elever som behöver anpassningar, i andra tio eller fler. Jag jobbar tydligt med start och stopp, lektionsplanering på tavlan. Ofta med möjlighet att lyssna som komplement till texter, förtydligande och uppdelning av instruktioner, möjlighet till muntliga kompletteringar, mer tid. Ibland handlar det om anpassningar som lektionsanteckningar i förväg, talsyntes, uppläsning/omformulering av frågor, planering i punktform.
Det händer att anpassningarna krockar med varandra. Som när en elev behöver utförliga instruktioner och en annan korta och koncisa, eller när en har behov av att skärma av sig och ha det tyst och en annan har ett behov av att lyssna på något. Men oftast krockar de mer med mina resurser: om en elev har en anpassning i att få komplettera eller göra proven muntligt och jag samtidigt har elever som ska göra dem skriftligt så är de svåra att genomföra samtidigt. Eller om en elev har ett behov av mer tid och jag måste i väg och påbörja nästa lektion.
När anpassningarna fungerar är de guld värda. Att se elever lyckas tack vare något lite extra jag som lärare kan göra är så viktigt både för deras kunskapsutveckling och för min egen pedagogiska utveckling. Sen är det synd att det kan dröja ett tag innan man hittar rätt. Ibland får vi inte överlämningen från grundskolan eller så har eleven bytt hit senare och det kan bli ett glapp emellan och om vi inte hunnit bygga relationen är det inte säkert att eleven själv vågar berätta vad som behövs för att göra inlärningen så effektiv som möjligt.”
Camilla Olsson, 4–6-lärare
”I mitt klassrum är det många olika anpassningar. Jag har schema på tavlan som jag går igenom på morgonen, sedan sitter ett tydliggörande dagsschema på vissa elevers bänkar. Vi arbetar med olika placeringar i klassrummet, sittkuddar, matteverktyg och anpassat material.
När jag har haft en genomgång får jag gå till några av eleverna och checka av och eventuellt komplettera med enskilda genomgångar så att alla förstår uppgiften ordentligt. Det gör ju att några som redan kommit i gång ibland får vänta på hjälp med exempelvis ett mattetal.
Något som är svårt tidsmässigt ibland är kontakten med vårdnadshavare. Det gäller att hitta ett sätt som passar både mig och vårdnadshavare utan att det blir för mycket ’onödigt’ prat.
Jag tycker att många av de extra anpassningarna är bra på både gruppoch individnivå. Eleverna mår bra av tydlighet.”
Anki Andersson, gymnasielärare särskola
”Vi använder oss av timer för att synliggöra tiden. Dessutom läggs bensträckare in för de elever som inte orkar fokusera längre stunder. För de elever som har mindre benägenhet att tillgodogöra sig muntlig instruktion finns bildstöd, för att eleven ska veta när, var, hur. Eleven får även anpassade uppgifter i ämnet, där text kan reduceras eller bild läggas in för ökad förståelse.
Särskolan som skolform är en anpassning, men inom den behövs såklart även individuella anpassningar. Någon elev per klass behöver överlag mer struktur än övriga. Det påverkar hur jag lägger upp arbete och arbetsuppgifter, och hur jag uttrycker mig.
Någon som är snabb men mer livlig behöver mycket fokus, samtidigt som en mindre livlig elev kan vara i behov av mer stöd för att komma framåt. Jag skapar också bildschema för dem som behöver, en del behöver träna på att åka buss och använda sig av olika slags appar.”
Marie Tömmernes Stoor, 7–9-lärare
”Jag har mellan två och fem elever i varje undervisningsgrupp som har extra anpassningar. Det handlar om hjälp vid uppstart och avslut, individuell uppföljning av gruppinstruktion, muntliga instruktioner en till en, en instruktion i taget och förlängd provtid.
Detta kräver en genomtänkt planering inför varje möte med eleven, och utrymme för att genomföra anpassningarna. Vissa av dem underlättas av att vi ibland är två pedagoger i klassrummet. Det är svårt att hinna med samtliga anpassningar för varje enskild elev varje gång så jag försöker genomföra utvalda anpassningar på gruppnivå i stället. Då når jag fler och min tid räcker till bättre. Man kommer långt med extra anpassningar både enskilt och med grupp. Det finns mycket man kan pröva och ompröva, och det är inte så svårt som man tror. Mycket gör man sannolikt redan utan att man tänker på det. Och eleverna själva har ofta många bra förslag på extra anpassningar – glöm inte att fråga dem, och att ta hjälp av kollegiet!”
Fredrik Andersson, gymnasielärare
”Jag har många individuella anpassningar, i snitt för uppemot 75–80 procent av eleverna jag undervisar. De vanligaste anpassningarna är muntliga instruktioner en till en, muntlig komplettering vid uppgifter, att få material uppläst, att få material i förväg för att förbereda sig inför en lektion och att få möjligheten att skriva uppgifter i stället för att göra dem muntligt.
Jag behöver hela tiden tänka på små detaljer och inte ta allt för givet. Det kan alltid vara saker jag missar eller gör som gör det lite oklart för vissa elever. Vid examinationstillfällen blir det svårt för mig att hinna göra både muntliga och skriftliga prov, och andra olika examinationsformer, när jag har en klass under ett tillfälle per vecka.”
Anna-Lena Eriksson, F–6-lärare
”I mitt klassrum finns sittkuddar och skärmar. Just nu provar vi oss fram med dessa anpassningar och det verkar fungera bra. Vi har bra arbetsro, och jag kan vara ’fyrkantig’ fast de är en årskurs 1. Jag har varit ganska tydlig och beskrivit skillnaden mellan vad arbetsro är och vad det inte är … Eleverna får hjälpa varandra, men det är viktigt att de ’pratar med små bokstäver’.
Överlag tycker jag att det anpassas för mycket i skolan. Jag tror på det sunda förnuftet, på en dialog med eleven och på vikten av att det ibland blir en konsekvens av det man gör. Man gör misstag och man gör om och gör i möjligaste mån rätt. Eleverna är kloka!”
LÄS ÄVEN
Anpassningar är hela skolans ansvar
Om anpassningar ska fungera – skilj på mål och lösningar
Hur många har som Hanna svikits av skolan?
