Hur många har som Hanna svikits av skolan?

– Hanna i dag … är lycklig.

Så, i tredje person, inleder Hanna Lindgren samtalet vi har med henne och hennes mamma Petra över Zoom. Efter år av kamp i den vanliga grundskolan går hon i dag på en resursskola för elever med autism.

– Jag går på en skola som ser mig som en människa! Jag var livrädd för att börja på gymnasiet, men efter första dagen trodde jag verkligen att jag hamnat i skolhimlen!

Hannas mamma är Petra Krantz Lindgren – ­något av en kändis i de här sammanhangen. Hon arbetar till vardags som beteendevetare och utbildare inom relationer med barn, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon ­utbildar ofta pedagoger i hur man ska kommunicera för att nå fram till vårdnadshavare.

– I kommunikation med vårdnadshavare är det viktigt att först prata om vad man vill uppnå, sedan hur det ska gå till, förklarar Petra. Annars blir det som att packa verktygslådan innan man har tittat på vad som ska fixas.

Hanna berättar att hon fick sitt individuella schema redan första dagen, på första lektionen. Under grundskolan var det närmast en regel att det dröjde flera veckor av terminen innan hon fick sitt schema.

– Mitt eget schema är ju min möjlighet hänga med i undervisningen och släppa på kontrollen. 

Ett annat exempel är namnskyltar. På hennes nya skola använder alla i personalen namnskyltar Inte bara ibland utan alltid.

– Jag behöver ha kontroll, och när vuxenvärlden inte hjälper mig med det så måste jag ordna det själv, säger Hanna. Och det tar väldigt mycket av min energi. På min förra skola behövde jag själv hålla koll på när det var dags för simhallen eller and­ra aktiviteter. Jag var alltid orolig för att något skulle hända. En gång glömde de informera mig om att det var simning på idrotten så när jag kom till idrottshallen var det ingen där.

Hanna Lindgren förklarar att i den nya gymnasieskolan är lärarna trygga och har koll på saker. När det sker en förändring så känner alla lärare till det och informerar om det i god tid.

– Det betyder att när jag kan slappna av och låta de vuxna ta ansvaret så får jag också mer energi till skolämnen i stället för att behöva lägga den på organisation.

Hanna beskriver att hon i grundskolan var tillbakadragen. Hon gick inte på lektioner och hade ett annorlunda schema än de andra. Det gjorde att hon de sista åren saknade vänner och social samvaro.

– Skolan tog så mycket energi att jag inte orkade med vänskap. Det fanns ingen ork kvar för det.

Vilka extra anpassningar Hanna fått har till stor del avgjorts av henne själv eller mamma Petra.

– Skolan har stått handfallen kring vad som behövts, säger Petra Krantz Lindgren. De har ofta lyssnat på våra önskemål men det har varit helt upp till oss att formulera dem, kommunicera med skolan och ta ansvar för uppgifter och möten.

Hon beskriver skolans organisation som i många avseenden bristfällig.

– När det fanns vilja och ambition från skolan så saknades det resurser. Under en period bekostade vi faktiskt en egen resursperson som arbetade i skolan med Hanna. Det är viktigt att skolpersonal signalerar intresse och en vilja att förstå, och att skolan håller sig till fakta. Det skapar en gemensam och stabil grund i samtalet med vårdnadshavare, en bra grund för att hitta fram till fungerande lösningar.

När Hanna Lindgren gick i grundskolan var det framför allt hemma som autismen påverkade henne. I skolan var det snarare ångest som utgjorde det stora hindret för lärande. I synnerhet när det gällde skapande ämnen som bild.

– Jag såg något framför mig i huvudet som sedan inte såg alls likadant ut på pappret efteråt. Jag fick så mycket ångest av att jag inte kunde få saker att se rätt ut!

Hanna uppmuntrades och pressades även till att skriva nationella prov, trots att skolan hade underlag så det räckte till godkända betyg. Hon upplever att de ville ha in henne i statistiken i stället för att ta hänsyn till hennes ångest och diagnos.

Petra Krantz Lindgren hakar på den tanken:

– Jag önskar att skolan kunde föra en mer öppen dialog kring målen. Vad är det som är viktigt för skolan, vad är det som är viktigt för vårdnadshavaren? Då kan man hitta mål som är viktiga och fungerar för alla parter.

Även betygen i sig var ångestskapande för Hanna.

– Med betyg går det alltid att bli bättre, säger
Petra. Även om du får ett A så finns det delar som kan bli bättre. Men sådana ord, avsedda att inspirera och peppa, blev en ren traumatrigger för Hanna. Hela skolans system bygger ju på progression, det är egentligen inget konstigt, men Hanna hade varit mycket mer hjälpt av att någon sagt: ”Det här räcker!”

När Hanna ser tillbaka på sin grundskoletid ser hon stora luckor i kunskaperna.

– Jag har aldrig läst vare sig historia eller geografi! Det var samhällskunskap och religion som blev prioriterat. Så nu behöver jag plugga inför lektionerna för att kunna hänga med. Det bästa hade kanske varit att få med sig lite av varje.

Petra Krantz Lindgren saknade dialog med skolan om detta. Hon säger att kommunikation inte handlar om retoriska knep för att få vårdnadshavare att gå med på skolans förslag, utan om att skapa förutsättningar för ömsesidig respekt.

– Först då kan vi få förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.