Debatt: Till den formativa bedömningens försvar

Björn Sjösvärd är gymnasielärare i matematik och filosofi på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund.

Vi lärare debatt Läraren Björn Sjösvärd förordar att man bör försöka gå till grunden med de idéer som finns inom begreppet formativ bedömning: ”Där finns mycket som är användbart och som kan användas till att utveckla svensk skola.”

3 jan 2024

När jag utbildade mig till lärare i början av 2010-talet hade tankarna om formativ bedömning börjat växa sig starka. Men det som var på modet för ett tag sedan är nu ute i kylan. Formativ bedömning, eller BFL, blir numera många gånger utskällt av olika anledningar. Jag vill påstå att dessa anledningar ofta bygger på missförstånd, och vill här rycka ut till den formativa bedömningens försvar. Går man till grunden med det teoriernas förespråkare predikar är det ofta något helt annat än det som kritiseras.

I en artikel i Vi lärare under rubriken Forskarna dömer ut trender i skolan: ”Bygger på myter” anklagar tre forskare flera olika undervisningspraktiker för att bygga på myter eller pseudovetenskap. Formativ bedömning får sig en rejäl känga: ”Det finns inget stöd för att formativ bedömning av elevernas arbeten med matriser härs och tvärs ökar inlärningen”.

I en uppföljande artikel med Skolverkets generaldirektör ger Peter Fredriksson forskarna rätt i stora drag, men tillägger att ”formativ undervisning” däremot är rätt väg att gå. Vidare påstår han att ”Fokus på bedömning skapar stress och oro bland lärare och elever”.

Underliggande sammanblandning

Låt mig börja med att ödmjukt erkänna att jag inte är rätt person att avgöra hur det samlade vetenskapliga underlaget angående formativ bedömning ser ut. Ovanstående citat vittnar dock om vad jag menar är vantolkningar av de bärande dragen i formativ bedömning. Det stora missförståndet, enligt mig, är den underliggande sammanblandningen av begreppen ”bedömning” och ”betygsättning”.

En av de mest fundamentala grundidéerna i arbetet med formativ bedömning är att läraren måste ta reda på vad eleverna kan innan han eller hon kan planera en god undervisning. För att ta reda på vad eleverna kan måste läraren göra en bedömning av elevernas kunskaper. Detta betyder inte att läraren ständigt måste samla betygsunderlag eller för den delen ständigt kommunicera till eleverna vad de kan i förhållande till uppsatta kriterier.

Strategierna för att bedöma elevernas kunskaper under arbetets gång kan ta många olika former, och många av dessa kan läggas upp på ett sätt så att de knappast skapar stress och oro bland eleverna. En strategi, som säkert ovanstående debattörer också kan hålla med om är väldigt okontroversiell, är att använda anonyma så kallade ”Exit tickets” för att möjliggöra en bedömning på gruppnivå.

Ska användas i slutet av lärandeprocesser

Andra så kallade BFL-strategier kan vara mer inriktade på att göra en kunskapsbedömning på individnivå, men rätt använda och med en lärare som tydliggör syftet med strategierna och aktiviteterna, behöver inte heller dessa på något sätt leda till ökad stress och press.

Att däremot använda matriser ”härs och tvärs” för att bedöma elevarbeten kan naturligtvis upplevas som jobbigt för eleverna. I min läsning av Dylan Wiliam låter detta förfarande dock inte alls som formativ bedömning. Att matriser kan vara användbara för att presentera vad Wiliam kallar ”framstegskriterier” är visserligen en idé i ”Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken”, men när det gäller uppgiftsspecifika bedömningsmatriser manas det dock snarare till försiktighet då det hävdas att dessa främst är till nytta i slutet av lärandet (Wiliam, 2013, s. 78).

Peter Fredriksson avråder från ”delbetyg under arbetets gång” och det framstår som att han i detta kritiserar formativ bedömning när han i själva verket argumenterar för en viktig idé inom formativ bedömning! En bärande idé i ”Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken” är att man ska akta sig för att för tidigt ge feedback i form av exempelvis ett betyg; se exempelvis den refererade studien av Butler (1988). Wiliams slutsats av denna och liknande studier är att summativa bedömningar som poäng eller betyg ska användas i slutet av lärandeprocesser – alltså inte ”härs och tvärs” under elevernas lärande.

Handlar om missuppfattningar

Avslutningsvis är det värt att nämna att vissa strategier som har sina rötter i formativ bedömning säkert har fått ett för stort genomslag på ett sätt som inte har varit bra, men jag hävdar att det till stor del handlar om missuppfattningar. Jag vänder mig också emot Fredrikssons begrepp ”formativ undervisning”. Formativ bedömning är i stora drag ett förhållningssätt till undervisning, och jag tror att det Fredriksson åsyftar inte är något annat än just det.

Att införa ett nytt, något modifierat, begrepp riskerar att röra till debatten ytterligare. Jag förordar att man i stället försöker gå till grunden med de idéer som finns inom begreppet formativ bedömning. Där finns mycket som är användbart och som kan användas till att utveckla svensk skola.

Björn Sjösvärd, gymnasielärare i matematik och filosofi på Nösnäsgymnasiet (Stenungsund)