”Dialog är den enda vägen.”
Bagir bygger broar
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Porträtt När Sveriges läsambassadör Bagir Kwiek växte upp i Bergsjön, Göteborg, var det biblioteket som gav honom en fristad från glåporden och slagen. Många år senare var han med och införde de romska brobyggare han själv hade önskat funnits där när han gick i skolan. ”Om det inte står något i skolböckerna om romer, hur ska vi då begära att lärarna vet något?”, säger han.
– Det var böckerna som lärde mig förstå världen och mig själv, men det var också där jag fick min första bittra erfarenhet av hur mitt eget folk, romerna, beskrevs, säger Bagir Kwiek.
Han har en vacker röst. En riktig ”berättarröst” som oavsett vad han berättar låter lika mjuk och vänlig. Ändå ska vårt samtal handla om hans erfarenheter av mobbning och trakasserier, om alla de tragiska levnadsöden som finns i varje romsk familj och om svårigheterna att få majoritetssamhället att förstå många romers rädsla för till exempel svensk skola. Men vi ska också prata om berättelsernas kraft, om betydelsen av kunskap och hopp. Och såklart om hur det är att vara läsambassadör med uppgift att sprida läslust.
När Bagir ska visa sitt Bergsjön är det självklart att börja i biblioteket. Det var ju här allt började och det är hit han alltid återkommer. Det var här han lärde sig om allt från rymden till den egna kroppen. Om vetenskap, religion, historia och människors upplevelser.
– Ena dagen kunde jag läsa om en judisk pojke, nästa dag om en afrikansk kvinna eller en ung flicka och en pojke som var kära i varandra. Det var så jag lärde mig förstå mig själv och andra.
Men när han försökte hitta böcker om sitt eget folk, fanns det ingenting.
– Till slut gick jag till en uppslagsbok och slog upp ”zigenare”, för det var så man sa på den tiden. Där stod det att ”zigenare” var ”smutsiga, tjuvaktiga, lögnare”. Att läsa det i ett bibliotek påverkade mig och gjorde mig bittrare.
Kanske är det just den erfarenheten som senare blev drivkraften bakom hans långa engagemang i att berätta romernas historia och att värna läsningen. Då visste han inte att han som nästan 50-åring skulle utses av Kulturrådet till Sveriges läsambassadör och göra sitt barndoms bibliotek till en av Sveriges romska läsambassader.
– Titta! Här är en hel hylla med romsk litteratur men också litteratur från de andra minoritetsspråken i Sverige. Så här kan en romsk läsambassad se ut, säger han och pekar.
”En brobyggare hade kanske gett mig en bättre skolgång.”
LÄSTIPS: Wiman: Detta krävs för att vända negativa lästrenden
Bagir Kwiek är Sveriges läsambassadör 2020-2021, utsedd av Kulturrådet, och den förste romske läsambassadören. Uppdraget handlar om att verka för att alla ska få samma möjligheter att hitta fram till litteraturen. I den andan har det viktigaste uppdraget för Bagir Kwiek varit att bygga upp 32 romska läsambassader i landet. För att det romska folket ska hitta sin litteratur, men också för att det svenska majoritetssamhället ska öka sin förståelse för romsk kultur.
En läsambassad ser till att samla den romska (och andra nationella minoriteters) litteratur mer synligt, bjuder in författare och tipsar om både barn- och vuxenböcker.
Under tiden som läsambassadör har han också bloggat på Kulturrådets webbplats, där han lyft romska förebilder, romsk litteratur och historia.
Eftersom romerna historiskt sett inte haft något skriftspråk, utan har en muntlig berättartradition, har det inte heller funnits så många böcker på romanes, eller romani chib som det officiellt heter i Sverige. Men på senare tid har det börjat komma ut mer romsk litteratur och fler romer börjar skriva ner sina egna historier.
– När de romska berättelserna skrivs ner och blir fler, börjar det förändra bilden av hur vi ser på oss själva, men också för hur majoritetssamhället ser på oss.
Ett stenkast från biblioteket växte Bagir Kwiek upp med sex syskon och många släktingar som ofta kom för att bo hos dem under längre perioder. Då hände det att han valde bort det lugna biblioteket och stannade kvar hemma, särskilt om farmor var där. Hennes berättelser varade flera kvällar i sträck. Det var sagor om förälskade berg och om hästar med magiska krafter.
– Vi har en vacker berättartradition som barnen växer upp med. Men den är också känslig, för den dör ut när människor dör. Vi tappade en stor del av vår historia när så många av vårt folk mördades under Förintelsen. Nu har vi också tappat många historieberättare under pandemin.
En historia som aldrig blir nedskriven, blir en hemlig historia, menar Bagir Kwiek. Därför har ett av hans viktigaste uppdrag som läsambassadör varit att uppmuntra alla romer att skriva ner både de verkliga historierna om sådant de gått igenom och sagorna som berättats i generationer vid lägereldar.
– Särskilt våra ungdomar borde prata med de äldre och skriva ner deras berättelser.
Bagir Kwiek hjälper Bergsjöbor att skriva ner sin familjs historia.
Bagir Kwiek är själv en av dessa berättare. Tillsammans med Monica Hirsch har han samlat och skrivit ner romska folksagor i boken ”Det var en gång det som inte var”. Han skriver också på en roman med arbetsnamnet ”Berättelsen om tre bröder och fyra systrar”, som omspänner tusen år av romsk historia.
Och så läser han högt. I 33 år, sedan han fick sin första dotter, har han läst högt för sina barn. Nu är det barnbarnen som får krypa upp i hans knä och höra honom läsa.
– När man läser högt kan man låta berättelsen växa. Hitta på lite till, jobba med rösten, titta på bilderna och vara lyhörd för barnet.
Nästan alla vi möter i Bergsjön är människor han känner. En av dem är en god vän, vars farfar han ska besöka direkt efter intervjun för att skriva ner hans livsberättelse. Om hur farfadern försökte hitta resten av sin familj i Ryssland efter att hans föräldrar blivit mördade, hur han kom till Polen och var nära att hamna i koncentrationsläger.
Under flera år fick Bagir Kwiek ta del av liknande levnadsöden bland Bergsjöns romer när han hjälpte dem att begära skadestånd från Tyskland för lidanden de utsattes för under andra världskriget.
– De berättade hemska saker jag aldrig ska glömma. Tyvärr fick de sällan någon ersättning, för då krävdes det att de haft en fast adress. De fick varken födas på sjukhus eller döpas i kyrkan och kunde inte ens bevisa att de fanns.
Bagir Kwiek själv föddes i Kosovo. Hans pappa överlevde Förintelsen efter att ha flytt från en kolonn på väg till ett koncentrationsläger och sedan gömt sig i skogen och på kyrkogårdar tills kriget var slut. Hans mamma var ett föräldralöst gatubarn i Kosovo. De träffades i Zagreb och gifte sig när kriget var över. I början av 70-talet tog de sig till Sverige som så många andra från Jugoslavien gjorde vid den tiden.
I dag är situationen lite bättre för romerna, något han kan ta åt sig en del av äran för.
Han pekar mot ett hyreshus nära biblioteket och berättar om den serbokroatiska skolan som fanns här förr och där han gick på lågstadiet. Där han stortrivdes med sin lärare, en lång man på över två meter som alla hade respekt för.
– Han var en gammal kommunist från Montenegro och stenhård med att behandla alla lika.
Att sedan byta till skolan intill, Bergsjöskolan, i mellanstadiet blev chockartat. I fyran blev han ”zigenarungen” och gick från att ha varit ”värd något” till att få stryk varje dag.
Hela mellanstadiet blev en plåga för Bagir Kwiek. Ibland gick han bara förbi skolan, för att han inte vågade gå dit. En episod minns han särskilt. När de skulle peka ut sitt lands flagga och han valde Albaniens för att det var därifrån hans familj kom.
– Alla i klassen, inklusive läraren, skrattade och sa att ni är ju zigenare. Ni har inget land! Nu har jag försonats med den perioden i mitt liv, men när jag tänker på det gör det ont. Jag borde haft bättre stöd i skolan. När jag fick stryk var det jag som blev skickad till rektorn.
Förtrycket och rasismen finns där hela tiden, även om det blivit bättre.
I dag är situationen lite bättre för romerna, något han kan ta åt sig en del av äran för. Han kallar sig själv för aktivist och räknar upp flera av de milstolpar som varit så viktiga för Göteborgs romer. Om hur han var med och startade den första romska föreningen, om utställningarna han har varit med och tagit initiativ till, om Göteborgs råd för den nationella minoriteten romer, om framväxten av Romano Center i Väst och inte minst om införandet av brobyggare på fyra av Göteborgs skolor.
En av skolorna som har en brobyggare anställd är just Bergsjöskolan, där den höga frånvaron bland romer lyckats vända till i stort sett full närvaro.
– Rektorn och brobyggaren hade föräldramöten med romska föräldrar och förklarade att skolan inte skulle ta deras barn eller göra dem försvenskade. Jag fick komma dit och föreläsa för alla klasser och berätta om vårt folk. Om det inte står något i skolböckerna, hur ska vi begära att lärarna ska veta något?
Hur många vet att det under århundraden funnits lagar som hållit romerna utanför det svenska samhället? Att de förbjöds tala sitt språk, att de inte fick bli bofasta eller gå i skolan? Det var först 1959 som skolplikt började gälla även romska barn, något som också fick konsekvensen att många barn tvångsomhändertogs för att de skulle kunna gå i samma skola och inte resa vidare med sina föräldrar. Tillsammans med andra övergrepp, som tvångssteriliseringar (den sista i Sverige genomfördes 1976 i Göteborg, reds anm.) och tvångsanpassning är det kanske inte så konstigt att det finns en rädsla för både svensk skola och samhället.
– Sådana våldshandlingar och förföljelser gör ju att man sluter sig ännu mer som grupp och inte vågar lita på samhället. Därför är brobyggarna så viktiga. Om det funnits en brobyggare när jag gick på Bergsjöskolan hade jag kanske fått en bättre upplevelse av min skolgång, säger Bagir Kwiek.
Men han vill inte överdriva de förbättringar som skett, för rasismen och förtrycket finns där hela tiden. Han berättar till exempel hur han inte vågar gå ut på kvällarna, av rädsla för att bli stoppad av polisen.
– Här är stark polisbevakning, på grund av kriminaliteten, och jag blir ofta visiterad och misstänkliggjord.
Helt nyligen fick han höra om en romsk ungdom som jobbat i en butik i Göteborg och bland annat haft ansvar för kassan. När butiksägaren fick höra att hon var rom, fick hon sluta direkt.
– Vad händer med den tjejen? Det är klart att hon tappar hoppet!
Du låter aldrig upprörd när du pratar, hur kommer det sig?
– Jag är så van vid alla sådana händelser. Och dialog är den enda vägen att gå. Därför måste jag fortsätta kämpa och bygga broar. I dag är båda världarna mina. Jag känner mig lika säker i min romska som i min svenska identitet. Jag ställer mig i första ledet för att försvara Sverige, men önskar att Sverige älskat mig tillbaka lika mycket.
LÄS ÄVEN
Wiman: Låt skolbibblan få kosta!
