Forskning om ”invandrareleven” talar emot fördomar

I en tid när högljudda röster pratar om hårdare tag och en stor grupp svenska medborgare pekas ut som ett problem i samhället är det extra viktigt med kunskap. Om du säger ordet invandrarelev till en person utanför skolans värld kommer dess bild med stor sannolikhet vara färgad av de bilder på invandring som Sveriges stora problem. Fördomar om förortens människor och oron för gängkriminaliteten spär på den bilden.

Det finns naturligtvis problem och att unga människor mördar måste vi göra något åt. Men vi behöver också nyansera bilden av människor som idag klumpas ihop. För att göra det är evidens om verkligheten avgörande. För om vi tar invandrareleven så är berättelsen egentligen på det stora hela en helt annan.

Därför är det missvisande

Det har forskarna Jan O. Jonsson och Carina Mood visat i en ny rapport för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). De skriver:

”Det går på många sätt bra i skolan för unga med utländsk bakgrund, särskilt när vi beaktar deras sämre studieförutsättningar. En stor majoritet av dem är engagerade i skolarbetet och har höga aspirationer. En hög andel går över till högskolestudier där de gör bra ifrån sig. Över tid har gruppen gjort betydande framsteg och närmat sig unga med svensk bakgrund även när det gäller etablering på arbetsmarknaden och inkomster vid 30 års ålder. Utmaningarna för dem med utländsk bakgrund gäller främst den grupp som invandrat relativt sent (i våra analyser i 9–15-årsåldern). De har, fullt begripligt, svårt att fullgöra sin skolgång på samma framgångsrika sätt som de som antingen fötts i Sverige eller som invandrat i yngre åldrar. Det är därför missvisande med analyser av och utbildningsstatistik över gruppen med utländsk bakgrund där man inte särskiljer dem som anländer senare under barndomen.”

Våra resultat talar för att vi behöver en nytolkning av situationen för unga med utländsk bakgrund.

 Och:

”Våra resultat talar för att vi behöver en nytolkning av situationen för unga med utländsk bakgrund. Snarare än att se dem som resursfattiga offer vars uppväxt präglas av skolmisslyckanden, följt av ekonomisk marginalisering, bör vi se dem som aktiva samhällsmedlemmar som – oftast med stort driv och höga ambitioner – når påtagliga framgångar både i skolan och i övergången till arbetsmarknaden. De är behjälpta av ett utbildningssystem som tycks ge dem goda möjligheter att förverkliga sina ambitioner, utan tecken på diskriminering, med hög grad av öppenhet och flexibilitet, samt med en relativt jämn fördelning av skolkvalitet.

Likväl menar vi att framtida utmaningar, exempelvis med att relativt få skolor har en stor del av alla nyanlända, gör att utvecklingen av kvalitet och likvärdighet i svensk ungdomsskola bör följas noggrant.”

Bidraget är avgörande

Om man sammanfattar så går det alltså bra för invandrarungdomar, men vi har ett problem med de som kommer sent och inte minst att dessa hamnar i skolor där de är många med de utmaningarna. De här är inte ett oöverstigligt problem om vi tittar på hela landet. Problemet är att det kan vara det för enskilda kommuner.

Därför är bidrag som likvärdighetsbidraget, eller kommunala system som flyttar resurser till de skolor som behöver det mest avgörande. Men det pekar också på betydelsen av ett ökat statligt inflytande över skolans resurser och vart de går. För vad vi borde göra som nation är att ta till vara dessa strävsamma unga människors driv att etablera sig i samhället.

För övrigt anser jag att angiverilagen är en så dum idé, så emot både den yrkesetik och det uppdrag man har som lärare och mot barnkonventionen, att de som agiterar för den bara borde göra helt om och be om ursäkt.