”Jag drömmer stort om att de framtida barnbarnen ska finna mina skräckhistorier verklighetsfrånvända”, skriver Maria Wiman.

Tänk när jag blir gammal tant och sitter i min gungstol. Då ska jag berätta för mina storögda lintottar till barnbarn att mormor minsann verkade på den tiden när man sparade pengar (eller gjorde vinst) på barn. ”Vad i hela friden är det du säger?”, ska de små oskyldiga barnen utbrista.

Och jag ska berätta. Jag ska ta dem tillbaka till urminnes tider när jag var en ung lärare som jobbade på resursenhet. Då var det annat ljud i skällan, ska jag säga med menande min. På den tiden, runt 2010, fanns det minsann klirr i kassan. I min klass gick det totalt åtta flickor med trasslig skolbakgrund som hade kommit till oss för att få lugn och ro.

En mätt kommungubbe i överrock

Tillsammans med en kollega och en skolkurator spenderade jag dagarna med dessa trasiga töser. På mornarna åt vi frukost ihop i skolan. Vi rullade in en tjock-tv och tittade på nyheterna tillsammans. På lektionerna hade jag tid att se varje elev och om helvetet brakade lös hade jag förutsättningar att med saktmodig värme ta tag i situationen. Det fanns alltid ett flertal stabila vuxna tillgängliga när världen stormade. Det var en fin tid. 

Sedan ska jag för mina framtida barnbarn berätta om hur det plötsligt blev knapert i kommunen. Resursenheten lades ner med buller och bång. Jag vill minnas att en mätt kommungubbe i överrock kom och förmedlade nyheterna för oss en eftermiddag. Och sedan var det inget mer med det.

”Gud vad fnoskigt”, kommer mina barnbarn säkert att säga. Och det är då jag drar fram mitt ess ur rockärmen för att nå det dramaturgiska crescendot. Det är då jag sänker rösten och väser fram: ”Men det är precis vad som händer när man vill spara pengar på barn. Ju större klassen är desto mer kadaverdisciplin kommer att uppmuntras.”

Det kommer att flimra av naivt oförstånd i mina barnbarns ögon.

Sedan ska jag berätta att därefter blev det ovanligt med satsningar på barn som vacklar på en snårig stig i livet. Istället kom man på allehanda andra skarpsinniga lösningar. Man tjoffade ihop många barn på liten yta, tog bort resurspersoner, pratade om hårdare tag i klassrummet, skar ner på elevhälsan och bad till högre makter att alla trots allt skulle klara av att sitta på raka led med from uppsyn.

Man införde en arsenal av extra anpassningar och gedigen dokumentation kring varje yrvädersunge som inte ställde upp på skolans snäva ramar. På debattsidorna skrev skolministern stolt om hur hon hjälpte lärarna genom att införa förväntansdokument, konsekvenstrappor och permanenta omplaceringar. Men om sanningen ska fram var det mest ett spel för gallerierna. Skolan slutade att räcka till. 

Hoppas man en dag skäms

Det kommer att flimra av naivt oförstånd i mina barnbarns ögon. För jag hoppas att man i framtiden kroknar under tanken på hur det blev för de barn som behövde oss som mest. Jag hoppas att man en dag ska stå med mössan i hand och skämmas livet ur sig för vad vi en gång gjorde mot det viktigaste vi har.

Jag drömmer stort om att de framtida barnbarnen ska finna mina skräckhistorier verklighetsfrånvända. Tänk om de kan blandas ihop med andra skamtyngda anekdoter från förr, sådana om skamvrår, dumstrutar och linjaler som svingades över barnhänder. Typ som ett uråldrigt domedagsklämtande eko från en mörkare tid.

LÄS MER: Här hittar du fler krönikor av Maria Wiman