Det är förbannat svårt att värja sig från det etiska stress-monstret som lurar i varje hörn, redo att attackera, skriver Maria Wiman. 

Är du en grubblare? Lägger du pannan i djupa veck och ältar samma sak om och om igen? ”Jag borde ha mejlat föräldern, jädrar att jag glömde mejla, så typiskt mig att mejlet inte kom iväg.”

Eller är du en orolig själ som liksom inte kan komma undan den krypande känslan under skinnet. ”Tänk om jag inte lyckas hjälpa den där eleven med läsningen, tänk om kollegan är sjuk imorgon, tänk om jag måste vabba, om kopiatorn går sönder, jag får ett argt mejl eller lektionen är för oplanerad, voine voine, herrans tuktan och förmaning och HUR SKA DET GÅ?”. 

Har du kontrollbehov?

Kanske är du en sån där typ som har ett överdrivet kontrollbehov? Du passar på att skicka alla kallelser till utvecklingssamtalen själv så att du vet att det blir rätt, du trippelkollar planeringen innan du somnar och mejlar vårdnadshavaren hellre en gång för mycket. Eller är du en hurtfrisk hoppjerka som överengagerar dig för att kompensera för alla brister och svagheter? Du tar ansvar för läxhjälpen, hoppar in för alla sjuka kollegor, har inget alls emot att arrangera vernissage på din fritid och ställa upp varje timme varje dag till allt svartnar för ögonen.

Eller kan det möjligen vara så att du tillhör den skara som fullkomligt har gett upp? Du rycker på axlarna och tänker att det spelar för fankelund ingen roll vad tusan du tar dig för eftersom allt är kört ändå och hur mycket du än jobbar hinner du ändå inte ifatt.

Det är allvarliga grejer

Jag vet nog vad du lider av. Etisk stress heter det och det är allvarliga grejer. Denna krypande känsla uppstår i situationer där vi av olika anledningar hindras från att agera på det sätt som vi egentligen uppfattar som rätt. 

Låt mig bli konkret. Kanske känner du att du inte hinner se varje elev? Kanske skaver det i maggropen av att du inte hinner efterarbeta din lektion ordentligt? Kanske spelar det dåliga samvetet harpa på dina nerver vid tanken på att du missade rastvakten, inte riktigt hann lösa en konflikt, glömde att skriva incidentrapport eller inte hann ge feedback på elevernas arbeten som du lovade. Det dåliga samvetet är som ett osaligt eko om kvällen.

Du tar på dig skulden för något som du egentligen inte kan påverka. Någon högst upp på sockertoppen har fördelat resurser som sipprar ner längs hela sluttningen och när de når dig i ditt klassrum finns nästan ingenting kvar förutom dina hungriga elever och du själv. Du springer snabbt, släcker lite bränder fragmentariskt på din väg, duttar lite här och lite där, plåstrar om halvt om halvt. På kvällen när du ska vila kommer det etiska stressmonstret smygandes med sitt illmariga grin. “Hörredudu”, viskar monstret, ”hade du tänkt sova nu?”. ”Hade du tänkt varva ner”, flabbar det inuti din bröstkorg.

Sov på saken först

Nej fy bubblan, stor etisk stress är i längden ohållbar och det kanske inte är en slump att lärarkåren är en av de mest sjukskrivna yrkesgrupperna. Det är liksom inbyggt i systemet att hur mycket vi än jobbar så hinner vi aldrig med. Vi kan alltid göra mer. 

Psykologen Lisa Bengtsell menar att vi ska stanna upp och djupandas mellan varven. Vi måste lägga saker åt sidan och sova på saken. Vi måste prioritera vad som verkligen är viktigt och ignorera resten. Vi måste planera vår tid så att det vi verkligen vill göra får plats. Och vi måste gilla läget. 

Men Gud i hela himlen vad det är svårt. Allt är ju så flytande. Mentorsuppdraget sträcker sig bortom Vintergatan, eleverna är så många, förtroendetiden är lös i kanterna, undervisningstiden är odefinierad. Allt bara skumpar omkring på böljan blå och någonstans på allt det skakiga ska läraren stå stabilt med fokuserat koll på läget.

Det är svårt att dra gränser när allt är så mycket och så löst i kanterna. Det är förbannat svårt att värja sig från det etiska stress-monstret som lurar i varje hörn, redo att attackera. 

Men för i helsike – vik hädan, monster. 

Sjas. Tvi vale för dig.