Skolan tappar ungarna som vi behöver hålla närmast

Det är nattsvarta rubriker överallt. Barn skjuter barn, oskyldiga drabbas av vansinnesdåd och rädslan för vad som håller på att hända kryper in under huden för att stanna. I statsministerns tal till nationen kan han inte nog understryka hur allvarligt läget är.

Så nu tänks det så att det knakar där uppe på toppen av isberget. Något måste göras och något måste göras fort. Redan i Tidöavtalet finns en önskan om flera fängelser till exempel. Uppemot 16 nya fängelser ska byggas kommande år till en kostnad av tio miljarder. Och det är ju inte konstigt om man tänker efter. Någonstans måste man ju bura in alla som spränger, skjuter och lockar in våra barn i tung kriminalitet.

I ett inslag på Aktuellt 28/9 får Jimmie Åkesson frågan om hur man ska göra för att komma åt roten till problemen. Och jag får veta att vi ska jaga personer i gängmiljö, tvångsavlyssna folk utan brottsmisstanke samt att vi måste utvisa fler människor.

Skulle bespara så mycket lidande

Men jag kan inte låta bli att fundera över den där isfläcken som under november brukar bildas i direkt anslutning till stentrappan ute på min gård. Det tar inte många minuter av vintern innan någon hurtfrisk granne har varit där och sandat. Ett annat alternativ hade förstås varit att bygga ett toppmodernt sjukhus i anslutning till fläcken. Då hade alla vi klantarslen som drattat omkull där snabbt fått hjälp med våra benfrakturer. Men att sanda på isen är egentligen så himla mycket bättre. I all sin enkelhet besparar det så mycket lidande. Helt genialiskt är det faktiskt.

Snitsla banan åt ett annat håll och förebygg skadan innan den sker.

I mitten av augusti lämnades en statlig utredning till regeringen. Där föreslogs hårdare tag mot barn som begår brott. Ja, fängelse för barn om man ska prata klarspråk. Den grova kriminaliteten kryper nedåt i åldrarna och någon måste ju för baske mig kavla upp ärmen, knyta näven och dra på hårdhandsken. Att sanda isfläcken snustorr är möjligen ett annat alternativ, det vill säga att snitsla banan åt ett annat håll, att så att säga förebygga skadan innan den sker. Men i dessa spår tycks man inte tänka. Istället bygger man fler fängelser och föreslår att barn ska buras in.

Tänk om det typ fanns en arena där många barn samlades varje dag från mycket unga år till de nästan är vuxna? Fatta grejen om det fanns någon slags samhällsbärande institution som hade kontakt med barn fem dagar i veckan, där professionella vuxna fick ta hand om dessa spirande individer, forma dem och fylla dem med framtidshopp? Det hade väl varit en himla cool grej? 

Skolan kunde vara den där trygga punkten

Men stopp och belägg i tomtens skägg – det ringer en bekant klocka här! Skolan skulle ju med lite fantasi kunna vara exakt en sådan trygg punkt där även den svajiga kunde få stabilitet, betyg och en utstakad väg in i ett hederligt liv. Men det kan man ju såklart inte åstadkomma på barskrapad mark. Om detta tankeexperiment ska fungera måste skolan få förutsättningar och förtroende. Man måste ge oss chansen att göra vårt jobb. Utmanande, jag vet!

Det krävs ju en by för fostra ett barn – eller att sanda en isfläck – förstås. För att få rätsida på det eskalerande våldet bland unga krävs naturligtvis en mängd breda insatser, inte minst ökade mandat och resurser för skolan att samverka med polis och socialtjänst. Det är fullt rimligt att vi måste göra akuta insatser för att bromsa utvecklingen här och nu. 

Men jag blir frustrerad till vansinnets rand av att man så konsekvent punktmarkerar åtgärder som syftar till att allt redan är försent. Akutskolor och ungdomsfängelser är ju drag att ta till när det redan är förbi, mörkret är konstaterat, allt är tack och godnatt. Jag skulle önska att man jobbade lite mer underifrån.

Det är ett svek som gör det svårt att sova om natten.

Jag skulle önska att den där barnpassningsverksamheten vi håller på med fick bli en skola igen. Om vi kunde proppa in resurser så snart vi ser att ett barn halkar efter (det ser vi väldigt snabbt), om vi fick ha många stabila vuxna i skolans korridorer, om vi fick ha små klasser där varenda unge blev sedd, om elevhälsan blev starkare, om vi kunde samverka mer med närsamhället, om alla under skolans tak fick jobba med vad de är utbildade för – då är jag övertygad om att det hade hänt grejer. 

Det är naivt att tro att det är lösningen på alla problem. Men som det är nu tappar skolan ungarna som vi behöver hålla närmast. Det är ett svek som gör det svårt att sova om natten.

Kunde undvika många tragedier

Jag skulle vilja ha en hink med sand. Jag skulle vilja testa vad som händer om vi långsiktigt, envist och ihärdigt gav oss tusan på att sanda varje hal fläck trots att det för stunden blir dyrt.

Jag tänker på hur mycket personligt lidande och hur många tragedier vi skulle kunna undvika. Men istället konstaterar våra beslutsfattare att nu blir det bistra tider igen, fler fängelser behövs och det är dags att sätta barn i kurran. 

Åh mina svaga nerver – hur ska det bli?