Om politikerna fixar systemfelen så står vi lärare för ordningen i klassrummet

Liberalernas Johan Pehrson har tänkt till ordentligt. Han har fått uppfattningen att det flyger kanonader av könsord i våra klassrum och att dessa fula ord står i vägen för kunskapsskolans förverkligande. Lösningen är tack och lov mycket enkel.

Nu lanserar Pehrson förslaget att lärare ska kunna kasta ut elever från lektionen utan pardon. Här är det inte frågan om något fjamsigt gulligull eller fluffigt snicksnack om andrachanser. Ut med ungen bara. Minsta lilla vulgära formulering och man äntrar korridoren med ändan först.

Så här gjorde jag

Med risk för att verka näsvis måste jag understryka att det finns mängder av mer lyckosamma sätt att hantera elever med förkärlek för skamliga invektiv. Jag har genom åren mycket framgångsrikt fått bukt med de mest vanartiga av okvädinsord. Och – tro’t eller ej – inte en enda gång har jag känt behov att ta ungen i nackkragen och avvisa hen från klassrummet. Låt mig statuera exempel:

• En gång samlade jag alla fula ord jag hörde under en dag och gjorde en osande tankekarta på tavlan. Det var ingen vacker syn, ska Johan Pehrson veta. Stämningen var mycket pressad när jag sedan gick igenom vart och ett av orden. Vi språkade detaljrikt om både kvinnlig och manlig anatomi, talade om så kallade glädjeflickor i vida ordalag samt lite annat ditt och datt. Och ni kan aldrig gissa vad jag gjorde sedan? Jag fotade tankekartan och skickade hem bilden till alla vårdnadshavare! Mycket effektivt, det kan jag lova.
• Andra gånger har jag varit ännu mer elak. Då har jag låtit osedvanligt fulformulerade ynglingar mejla hem till sina föräldrar för att själva berätta vilka varierande ordval om kroppens nedre regioner som utstötts under dagen. Detta brukar faktiskt tysta även den högljudde relativt fort.

Kortsiktigt och verkningslöst

Vi lärare är vana att korrigera ungdomar som säger ord som får öronen att krulla sig. Det handlar om att arbeta in en kultur av korrekt språkbruk i klassrummen, genom att skärskåda vissa ord och prata om vad man faktiskt representerar när man säger vissa saker. Det handlar om att lyfta in språkets makt i ett vidare sammanhang. Detta åstadkommer man inte genom att svinga ut svärande ungdomar i nackhåren.

Ibland är problemen större än så. Det finns exempel på när ett fåtal elever helt underminerar läraren, när sexistiska och rasistiska uttryck förgiftar varje lektion. Då krävs krafttag från skolledning och tätt samarbete med hemmen. Men inte ens då blir eleven behjälpt av att tryckas ut med krafttag i korridoren. Det är helt enkelt en lika kortsiktig som verkningslös metod. 

Vi lärare är vana att korrigera ungdomar som säger ord som får öronen att krulla sig.

Pehrson uttrycker i en intervju på Sveriges Radio (https://sverigesradio.se/artikel/l-visa-ut-elever-som-anvander-konsord-i-klassrummen) att när det utkastade barnet väl befinner sig i korridoren ska där stå en rektor, en kurator eller ett skolsocialt team redo att ta sig an spjuvern ifråga. Och då måste jag blunda en stund och fundera på när Pehrson själv var i en skolkorridor senast. Det är nämligen inte så att det kryllar av sysslolösa rektorer eller kuratorer eller andra vuxna för den delen. Oftast ekar det faktiskt ganska tomt. Inte en kotte kommer att stå därute med tvål och vatten i högsta hugg för att tvätta den svordomssmutsiga munnen. 

En rimlig uppdelning

Jag måste nog uppmana Pehrson att lämna själva klassrumspraktiken till professionen. Med rätt förutsättningar kan vi ofta hantera horribla uttryck ganska enkelt.

Det där andra däremot, detaljen om att korridorerna alltsom oftast är urholkade på vuxna – där har Pehrson något att bita i. Där borde han lägga fokus. Om politikerna fixar till systemfelen så kan vi lärare stå för ordningen i klassrummet. Det tycker jag är en rimlig uppdelning. 

LÄS MER:

Här hittar du fler krönikor av Maria Wiman