I dag firar vi Skolans dag med knutna nävar

Idag är det Skolans dag. Men jag är rädd att vi måste fira på alternativt sätt. För vad har egentligen hänt med vår stolta skola? Var finns ambitionen, de stora drömmarna, hjärtat och värmen? Vi jobbar i ett system där tomma tunnor skramlar mest och jakten på vinster och billiga plakatpolitiska poänger är det nya normala. Jag står och harvar på ett fabriksgolv där barn förväntas följa förutbestämda mallar och där den som avviker från den utstakade linjen slås ut obarmhärtigt och utan pardon. 

Det sägs att jag ska kompensera för socioekonomiska ojämlikheter. Det sägs att jag ska representera en skola för alla. Man vill att jag ska stå för möjligheter och att jag ska öppna dörrar. Men hur ska det gå när man spelar tärning med mina förutsättningar och jag blir en bricka i ett politiskt spel? Hur ska det bli när man överallt sparar på våra barn, när kollegan sägs upp, klasser slås ihop, mjölken i matsalen försvinner, glädjebetygen spirar och Academedia tar ut 185 miljoner i vinst? 

Det räcker för mig

Vilka förutsättningar har jag på riktigt att göra det mina sex år på universitetet lärde mig? Jag vet ju var jag står. Jag vet mycket väl hur mitt hjärta dunkar. Men jag får höra att jag ska ange mina elever. Det sägs att min arbetssituation kommer att underlättas av förväntansdokument. Jag får veta att kortare sommarlov är bra, att mer lovskola är räddningen, att vi behöver anpassa mer. Men jag fattar ingenting.

På mitt klassrumsgolv har jag mig själv, mina fingertoppar och min kunskap att spela med. Och det räcker för mig. Jag vill ha en lagom stor klass för att jag ska räcka till. Jag vill ha förtroende från beslutsfattare, adekvata läromedel och en kollegas hjälp när det behövs. Det räcker för mig. 

Det sägs att vi är lika mycket värda. Men hur står sig dessa ord i den verkliga vardagen? För den som hamnat på sniskan, för den som skadat vingen, för den som har mist kompassen blir det svårt. Det vet alla 17000 hemmasittare som vankar i limbo varje dag. Det vet det udda frö som aldrig slog rot och nu inte får hjälp att växa. Det vet den sönderstressade som tror att meningen med skolan är att få ett A och att man är där varje dag för att bedömas.

Soliga minnen från i våras

Någonstans gick det snett. Kanske var det kommunaliseringen? Kanske var det friskolereformen? Kanske var det alla symbolpolitiska petningar i den vardag som vi själva borde äga? Troligen hänger alltsammans ihop. 

Men vi har facit nu och det ser fasiken inte ljust ut. Vi har barn som blir sjuka av vårt skolsystem. Vi har betyg som skenar och urvattnas. Vi har lärare som alltför ofta funderar på att byta jobb. Oräkneliga beslut har gått snett och att alltför många har haft otur när de tänkt. Men var och en ska fan böja huvudet av skam för hur det har blivit.

Jag har soliga minnen från när tusentals lärare gick ut och demonstrerade. Jag var där och hörde hur vi skanderade. Jag kände kraften i en samlad kår. Nu kommer hösten, blåsten, mörkret och kylan men låt oss inte glömma vad vi kom fram till innan sommaren. Vi var överens om att det räcker nu. Minns ni? Så låt oss fira Skolans dag på vårt sätt. Med knutna nävar och sammanbitna käkar ska vi fira den.