Hela klassrummet förvandlades till något slags Tinder

Kan vi få gå ut och jobba? Vad ska man göra när man är klar? Får jag skriva digitalt i stället för på papper? Ska man spela in diskussionen? Får man ta hem och jobba? Jag var sjuk i går, är det okej om jag lämnar in sent? Får vi jobba tillsammans? Har du sett mitt häfte? Kan vi göra kahoot? Får jag byta plats?

Herre min je. Jösses Amalia. Satan i gatan. Aldrig kunde jag på lärarhögskolan ana hur infernaliskt många mikrobeslut vi förväntas ta varje dag. Det är som att hjärnan liksom svämmar över av ställningstaganden som ska fattas på bråkdelen av en sekund.

Än värre är att det som vid första anblick kan tyckas vara en oskyldig fråga kan få alldeles lavinartade konsekvenser. Som den där gången jag i ett svagt ögonblick tillät en elev att ha jackan på sig i klassrummet en osedvanligt kylig dag. Det blev ju ringar på vattnet förstås och innan jag visste ordet av satt fjorton tonåringar och svett-trängdes i sina dunjackor inomhus.

Det blev jätteknäppt

Eller när jag i en ovanligt förvirrad situation råkade tacka ja till erbjudandet att två elever skulle göra nya klassrumsplaceringar. Hela salen förvandlades till något slags Tinder eller en speeddatingfest med extra tillskott av hormoner. Det blev jätteknäppt faktiskt.

Kan vi sluta tidigare? Kan jag hämta ett plåster? Får jag byta grupp? Kan man skriva för hand? Får jag dricka vatten? Kan vi öppna fönstret? Kan vi förkorta rasten och sluta tidigare? Får jag klistra in bilder? Kan jag låna din laddare? Får jag gå till skolsköterskan? Kan jag ringa min mamma?

Det säkraste vore kanske att säga nej till allt.

När jag kommer hem på kvällen brukar jag till min stora fasa få syn på min egen spegelbild i hissen. Den där skräcködlan har genomgått en alldeles enastående transformation under dagen, till det sämre alltså. Jag tror att det till viss del beror på mikrobesluten. De fräter hål i pannloben. De suger energi tills man är en urvriden disktrasa. De är en hårfin lindans där minsta vingling kan orsaka bruten nacke och avhugget lårben.

Neuroforskaren Moran Cerf har i över tio år forskat på hur människor fattar beslut. Han menar att om vi människor bara begränsar mängden mikrobeslut varje dag så kommer vi att spara energi och bli allmänt lyckligare. Cerf själv har minimerat antalet beslut i livet med hjälp av ett gäng raffinerade tekniker. Bland annat väljer han alltid maträtt nummer två på menyn, alldeles oavsett vilken restaurang han befinner sig på, bara för att slippa välja mellan 78 rätter. Så himla genialiskt!

Allt blir tummen upp

Jag funderar på hur man som lärare kan bli lite mer som neuroforskare Cerf. Det säkraste vore kanske att säga nej till allt. Vad eleven än frågar blir det nej. Jag har tappat bort mitt sudd, kan jag få ett nytt? Nej. Kan du klippa upp låset på mitt skåp? Icke. Är det okej om jag byter slöjdgrupp i dag? Glöm!

Eller så gör man tvärtom. Allt blir tummen upp. Kan vi ha klassfest? Jajamen! Är det okej att lyssna i stället för att läsa? Javisst! Får vi jobba ute i solen? Självklart ska ni det!

Tänk om de bara kunde gilla läget

Hur man än gör har man ändan bak, som min farmor brukade säga. Jag vet inte hur man löser detta problem men jag vet vad antalet mikrobeslut gör för mitt åldrande och det är ingen vacker syn. Alla spörsmål liksom nästlar sig in i hjärnan och dör där. Jag blir gråhårig.

Kanske vore det bästa om eleverna slutade vara så förbaskat frågvisa. Tänk om de bara kunde gilla läget liksom. Det hade, enligt neuroforskare Cerf, inte bara sparat på min energi. Jag hade också blivit lyckligare! 

Sicken grej va? Jag hade blivit 28 igen. 

• Tummen upp: Skolstart! Jag är som Alfons Åbergs fröken som köper ny klänning och krullar håret. Det pirrar liksom i hela kroppen!
• Tummen ner: Nedskärningarna i skolan. Jag är upp­riktigt orolig över
  hur det ska bli.