Det här var min skoltid – som jag så gärna minns den

Skoltiden alltså. Denna hullerombulleriga tid i livet. 

Min egen skoltid ligger fortfarande så himla nära, förnimmelserna av hur det var är bara ett ögonblick bort. Och det är svindlande att tänka på att jag nu är medskapare till minnen som mina elever kommer att se tillbaka på om tjugo trettio fyrtio hundra år.

Jag minns fröken Barbro som lärde oss alfabetet. ”Apan Appe han är söt – äter inte gärna gröt”. Jag minns lukten av våta vinterkläder i kapphallen och att jag fick en rosa pennvässare i ett paket av fröken när jag fyllde år. Jag minns när det var tortellinigratäng i matsalen och när vi läste dikter till ögonen blev våta.

I bänken fanns det bänkpapper och varje skolbok hade mamma slagit in i plast.

På fredagens eftermiddag var det roliga timmen och på idrotten fick man lyssna på avslappningsmusik i mörkret vid lektionens slut. Jag minns doften av kaffe från lärarrummet och hur vaktmästarens nycklar klirrade genom korridorerna. I bänken fanns det bänkpapper och varje skolbok hade mamma slagit in i plast.

På rasten skulle man spela kula. Första april 1989 frågade jag chans på Daniel med snedluggen och när han sa nej skrek jag ”april april din dumma sill” och sprang till en buske där jag grät till tårarna tog slut. Jag har så många minnen från skolan.

Vilket ofantligt hästjobb de gjorde

Jag minns också högstadiet. Jag minns att coola killarna hade ett övertag i korridoren och att jag – lilla blyga kuddflickan – gick omvägar ibland. Men jag minns också att vi hade fritidsledare som punktmarkerade vissa slarvers, som alltid fanns i korridorerna och först som vuxen inser jag vilket ofantligt hästjobb de gjorde.

Jag minns Sören som lärde oss matematik genom ramsor och som hade en knubbig tax som ibland följde med till skolan. Svenskläraren Marianne introducerade mig för rysk realism och på SO:n trollband Carina med eldröda håret hela klassen med historier om Berlinmurens fall och skotten i Sarajevo. Skolsyster Brita kallade eleverna för solstrålar och drog i handbromsen när vi tonårstjejer ville väga oss lite för ofta. I skolcafét kunde man köpa chokladbollar, Jenka och frallor till självkostnadspris.

Den där tiden lever fortfarande så tydligt kvar i mig. Jag kan fortfarande känna eftermiddagens vargahunger, tickandet från klockan i klassrummet och ljudet av kritan på svarta tavlan. Och jag kan inte låta bli att fundera på vilka minnen vi skapar för våra elever. Vad är det de kommer att ta med sig? Vilka skärvor av vår vardag kommer de att bädda in i hjärtat eller gömma undan i en avskild vrå? Vilken roll kommer jag att spela i detta?

Jag kanske finns med som ett minne

Jag hoppas att de kommer att minnas med värme, att det inte är stressen och den nedskurna vardagen som kommer att fastna. Jag hoppas att det är skratten de sena torsdagseftermiddagarna som kommer att sätta sig, böckerna vi läste, studiebesöken och alla knasbolliga projekt vi hakade på.

Jag hoppas att de i framtiden kommer att förstå att vi gjorde exakt allt vi kunde med det lilla vi hade. Och jag hoppas att jag en vacker dag kommer att figurera i ett avlägset minne hos en liten farbror som minns sin ungdom på en högstadieskola i en orolig tid.

LÄS MER: Här hittar du fler krönikor av Maria Wiman