Det är tamejtusan omöjligt att vara lärare

Det är omöjligt att vara lärare. 

Vi ska vara behöriga och högutbildade men ändå litar man inte riktigt på att vi verkligen kan sköta våra jobb. Vi måste alltid bli bättre, vi måste hela tiden fortbildas mer, jobba smartare, dokumentera mer, bli mer effektiva. 

Man måste tänka stort men inte för stort för det finns inga pengar, det finns aldrig pengar och alla underverk som ska ske i klassrummet måste helst ske alldeles gratis.

Vi ska vara tacksamma för vår långa ledighet och för vår förtroendetid och gud nåde den som yppar något om arbetsuppgifterna som spiller över och letar sig in i varje vrå av existensen, som tär i bröstbenet om nätterna och maler i huvudet på lediga dagar. Vi är lärare och vårt yrke är ett kall, vi är superhjältar och vi får jobba med framtiden. Vi ska vara tysta och tacksamma. 

Helst ska man sluta kvida

Lärare som tar mod till sig och påpekar den orimliga arbetssituationen är oresonliga gnällspikar i offerkofta. Helst ska man sluta kvida, man ska prata med sin chef, man ska byta jobb. Systemkritiken kan alltid avfärdas, alltid förminskas. Som att leva i illusionen om att så länge vi ser om våra egna hus rämnar inte den murkna grunden de står på.

Vi förväntas vara pålästa, engagerade och kunniga. Men vi ska inte vara för kunniga. Vi ska inte vara för frispråkiga. Nej, vi ska vara evigt lojala huvudmannen och upprätthålla tystnadskulturen. Vi måste tänka på att bevara fasaden, se bra ut utåt och inte skrämma bort potentiella lärarstudenter från yrket. 

Det är tamejtusan omöjligt att vara lärare.

Det är viktigt att hålla masken, alltid lappa och laga i det fördolda. 

Vi ska vara förstående, lågaffektiva, milda, godmodiga och hinna se varje unge utifrån hens specifika behov. Vi ska möta alla på deras nivå, differentiera efter personlighet och hinna uppmärksamma allt det goda varje dag trots att klassen är stor och behoven förtvivlat spretiga. 

Alla är experter på vårt jobb, alla tycks veta bäst men trots det pratas det hela tiden om att vår status ska höjas. Höj statusen för bövelen, höj den ända tills något går snett för då vet nämligen precis alla hur problemen ska lösas, alla utom lärarna för oss är det ingen som frågar. 

Ja, vi ska ha status men inte så mycket status att vi står upp för oss själva på riktigt. Vi ska inte strejka, inte svara för ärligt på vårdnadshavares önskemål, inte påpeka brister offentligt. Det är viktigt att hålla masken, alltid lappa och laga i det fördolda. 

Systemet blöder

Vi ska delta i möten och systematiskt kvalitetsarbete. Vi ska kartlägga, utreda, dokumentera och diskutera till tiden slukas upp och lektionsplaneringen får göras på kvällen när barnen har somnat och hjärnan laddats ur. Vi ska hela tiden bli bättre utan egentlig tid till det enda väsentliga, att förbereda eller efterarbeta lektioner. Vi ska vara i farten, hungriga på utveckling men aldrig riktigt stanna upp och fundera på vad vi egentligen håller på med. Ve den som vågar yppa kritik för du är väl inte förändringsfientlig, du vill väl det bästa för eleverna, du BRINNER väl för barnen?

Jag är till döden trött på att se lärare slita och kämpa, hålla upp systemet med hälsan som insats, täcka igen hålen i skrovet, kippa desperat efter andan och springa och springa till det plötsligt tar stopp. Det går ju liksom inte att göra rätt här. Systemet blöder och förfaller. Och läraryrket har blivit ett omöjligt uppdrag. 

• LÄS MER: Här hittar du fler krönikor av Maria Wiman