Recept för inkludering: Lärare som samarbetar

LÄS ÄVEN: Läraren om extra anpassningar: ”Ett svek”

I sin forskning har Balli Lelinge undersökt hur lärare på en grundskola upp till årskurs fem i Skåne arbetat enligt undervisningsmodellerna Lesson study och Learning study.

Utmärkande för modellerna är att lärarna jobbar tillsammans. I nära samarbete arbetar de systematiskt och strukturerat med planering, genomförande, utvärdering och revidering.

Poängen med modellerna är att göra undervisningsinnehållet tillgängligt för alla elever, i stället för att enbart fokusera på enskilda elevers behov av extra anpassningar eller särskilt stöd.

”Alla delar på ansvaret”

Undervisningen är alltså inkluderande i stället för exkluderande. När lärarna anpassar undervisningen till gruppen i stället för att rikta anpassningar till enskilda elever minskar behovet av extra anpassningar, visar Balli Lelinges forskning.

Lärarna arbetar i lärarlag och hela skolan organiseras efter det här sättet att bedriva undervisning.

– Alla delar på ansvaret, det är alltså inte en förstelärare som drar, utan alla lärare tar samma ansvar och är lika engagerade i det som behöver förändras och förbättras. En stor del i förstelärarskapet brukar handla om att de ska driva utvecklingsprocesser, och det är inget fel i det.

– Problemet är om kollegorna känner: ”Äh, vi har ju en förstelärare, den får göra det här.” Då har de distanserat sig från det utvecklingsarbete som rör alla lärare.

Viktigt att vara kritisk

Att vara kritiska mot varandras arbete är ett viktigt inslag i samarbetet.

– Lärarna planerar och analyserar tillsammans, de delar kunskaper med andra kollegor, men får också kritisk återkoppling. ”När du gjorde så hängde jag inte med, på vilket sätt menar du att det skulle hjälpa eleverna?” Och så får läraren sätta ord på det, kritiken är utvecklande och ett sätt att komma vidare. 

Ett viktigt underlag för planeringen av undervisningen är kunskap om vad eleverna redan kan, och därför undersöks hur eleverna förstår det aktuella innehållet.

Det är viktigt att identifiera vad eleverna är i behov av.

Lärarlaget reflekterar tillsammans över lektionerna och hur de ska läggas upp. På den skola som Balli Lelinge arbetade i ett praktikutvecklande skolforskningsprojekt ägde planeringsmöten rum en gång i veckan – och mötestiden var avsatt för att enbart prata om undervisningsinnehållet. Dessutom var rektorn ibland med vid diskussionerna.

– Det är viktigt att identifiera vad eleverna är i behov av, vad är det eleverna inte förstår? Innan man gör en anpassning måste man vara helt säker på att den anpassningen är adekvat för individen. Vi kan göra anpassningarna mer träffsäkra om vi ställer rätt frågor, frågorna är en viktig grund i de här modellerna.

Förtest av eleverna...

Grundprincipen är att alla elever ska vara med i undervisningen. Men hur gör man för att ta reda på vad eleverna behöver utveckla? Hur kan man definiera vilka anpassningar som behöver göras?

– Låt säga att lärarna har identifierat att många elever i klassen inte förstår decimaltecken. Då gör man ett förtest av alla elever, för att ta reda på hur mycket de egentligen förstår. Därefter ska undervisningen designas på ett sätt som gagnar alla elever. Planeringen görs på gruppnivå. Fokus är alltså inte på anpassningar för vissa individer.

... och test efter lektionen

Vid lektionens slut tar lärarna reda på vad eleverna lärt sig och inte lärt sig.

– Man gör ett eftertest. Hur kvalitativt bra var lektionens innehåll? Fick eleverna fatt i det som lärarna ville att de skulle få fatt i? Finns det fortfarande kritiska aspekter och utmaningar? Lärarna gör en ny analys, och utifrån den planeras nästa lektion.

– Förändringarna i undervisningen sker systematiskt, annars har ju inte lärarna en aning om vad det var som gjorde att eleverna lärde sig ett moment. Man varierar en eller två saker åt gången för att systematiskt kunna utvärdera den egna undervisningen. Varierar man för mycket vet man inte vad som egentligen bidrar till elevens lärande.

Lärarna tycker att det här sättet att arbeta framför allt hjälper de elever som tidigare hade det svårast, men att det också hjälper de andra eleverna, visar Balli Lelinges forskning.

– Lärare är generellt resultatinriktade och vill gärna komma fram till ”hur-frågan”: Hur ska vi göra det här? I stället för att ha så bråttom till ”hur” så är min poäng att man tjänar på att stanna lite längre vid ”vad”. Vad vill vi med det här? Och vad har vi för belägg för att det kommer att fungera?

– Om vi jobbar systematiskt med de här modellerna, som har vetenskapligt stöd, så kommer det hända något i undervisningen.

Bidrar till ett lugn

De lärare som Balli Lelinge har intervjuat säger att de gjorde färre anpassningar till individerna och fler anpassningar till gruppen när de jobbade enligt de här modellerna.

– När en elev visar att den inte förstår så måste lärarna utveckla sin undervisningsdesign för att den ska förstå. Innehållet i undervisningen paketeras på ett nytt sätt.

– Allt fokus på innehåll bidrar till ett lugn, lärarna har teoretiskt stöd för att förutse vilka aspekter av ett innehåll som behöver göras tillgängligt för eleverna att möjliggöra lärande på bästa sätt. Och så är förstås samarbetet avgörande, att man stöttar och hjälper varandra.

LÄS ÄVEN:

Att undervisa ihop – en nyckel för anpassningar

Tre råd till lärare: Så arbetar du med anpassningar

Forskaren: ”Skippa anpassningar för varje elev”

Lärarna svarar: Så hanterar vi extra anpassningar