Lärares ansvar för hemmasittare – ”Alltid deras fel”

Pedagogikexperterna Martin Karlberg och Jonas Nilsson tycker att den norska studien om hemmasittare lägger skulden på lärarna.

Arbetsmiljö Enligt en norsk studie finns det en tydlig koppling mellan hemmasittande elever och bristande personligt engagemang från lärarna.
– Det kunde man ju räkna ut med lilltån. Det är alltid lärarna som får skulden, säger Martin Karlberg, lektor och forskare i didaktik vid Uppsala universitet.

Jan Huss

15 nov 2023

Den norska studien är publicerad i Nordisk tidsskrift for pedagogikk og kritikk.

Där har Marie-Lisbet Amundsen, professor i specialpedagogik och en av Norges främsta experter på ofrivillig skolfrånvaro tillsammans med Jens B. Grøgaard, professor i sociologi undersökt orsakerna bakom att allt fler norska barn inte klarar av att gå till skolan.

Enligt dem finns det ett tydligt samband mellan brister i elevens relation till läraren och frånvaron.

”Alltid lärarna som får skulden”

Det är en slutsats som svenska pedagogikexperterna Jonas Nilsson och Martin Karlberg till viss del delar men inte helhjärtat omfamnar, bland annat eftersom den riskerar att skuldbelägga lärarna.

– Precis som föräldrar har många lärare dåligt samvete och känner att de borde göra mer för barnen. Alltid ännu mer. Att den här studien visat att det är lärarnas bristande engagemang som orsakar hemmasittande kunde man ju räkna ut med lilltån. Det är alltid lärarna som får skulden, säger Martin Karlberg.

Jonas Nilsson har liknande invändningar.

– Lärarna ska inte skuldbeläggas. Det kan finnas många anledningar till att tilliten saknas. Läraren kan ha bett om hjälp från skolledningen men inte fått vad som krävs på grund av resursbrist, säger Jonas Nilsson.

”Inte bli bästa vänner”

Att en god relation mellan elever och lärare är till gagn för trivsel och studieresultat skriver de däremot gärna under på.

– Att bygga goda relationer till eleverna ska inte vara en pålaga. Målet är inte att bli bästa vänner. Målet är att få eleverna att må bra för lära sig så mycket som möjligt för det finns en direkt koppling mellan tillit mellan elev och lärare och prestation och effektivitet i inlärningen, säger Jonas Nilsson.

De anser båda att problemet med elever som vägrar gå till skolan är komplext och att lösningen främst skulle ligga i relationen till läraren är att göra eleverna – och lärarna en otjänst.

– En ganska stor del av eleverna som har problem med frånvaro lider av ångest eller depression. Samtidigt får vi inte glömma att lärare inte har möjlighet eller kompetens att bedriva psykologisk behandling. När det gäller denna grupp är det viktigt med samverkan med vårdnadshavare och BUP.

Svårt för pressade lärare

– En annan grupp elever som löper ökad risk är de med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, exempelvis adhd eller autism. Dessa elever har ofta stora behov av rutiner, struktur och förutsägbarhet. Samverkan av olika slag tar tid och det är ett växande problem då antalet elever med npf ökar, säger Martin Karlberg.

Och när det kommer till just ”tid” ser Martin Karlberg svårigheter för redan pressade lärare att upprätthålla kontakten med elever som sällan eller aldrig syns till.

– Om man som lärare har tre-fyra hemmasittare i klassen blir det snart ett par timmars samtal i veckan som många lärare nog rätt snart hellre lägger på att planera lektioner. Framför allt om hemmasittarna är borta hela eller till och med flera läsår. Det är en utmaning att hålla kontakten, säger Martin Karlberg.

Fungerande gruppdynamik

Att ta hand om återvändarna, de som efter lång tvekan som hemmasittare trots allt går tillbaka till skolan är också en krävande uppgift. Det är lätt att trampa fel, även om intentionen var god.

– Det är bättre att säga ”Roligt att se dig!” i stället för ”Var har du varit?”. Men det är viktigt att inte genera eleven inför gruppen. Även välmenad uppmärksamhet kan bli fel. Ha också rimliga förväntningar på återvändarna. Att inte ge dem samma omfattande uppgifter och prov direkt som resten av klassen. Det behövs en plan med fler inblandade än bara läraren för att ta hand om en återvändare för att det ska lyckas, säger Jonas Nilsson.

Och det räcker inte att ha goda relationer på individplanet. Gruppdynamiken behöver fungera.

– Det är lätt att förstöra en relation, inte bara med den enskilde eleven utan med hela gruppen. Om en elev återkommande glömmer utrustning eller vägrar ta av sig jackan eller lämna in telefonen kan man säga till en gång och instruera vänligt. Det är även rimligt att påminna eleven om eventuella konsekvenser. Men att tjata och klaga får däremot motsatt effekt. Det finns alltså en risk att läraren kommer att uppfattas som osympatisk och rent av elak av fler i klassen, säger Jonas Nilsson.

”Mer tid åt kärnuppdraget”

Även vänlig särbehandling kan vara utpekande på ett negativt sätt.

– Elever som får anpassade uppgifter i klassrummet känner sig ibland utpekade och kan då vara elaka mot sig själva. Genom att exempelvis erbjuda hela klassen bildstöd eller stödstrukturer vid skrivande av texter, så tar man bort laddningen kring stödet.

Enligt Martin Karlberg finns det ett sätt att hjälpa väldigt många av dem som nu står och väger om att stanna hemma från skolan och även få återvändarna att trivas.

– Det behövs mer tid åt kärnuppdraget. God undervisning och förutsägbarhet, det tjänar alla på, säger Martin Karlberg.