Grimm: Vi kan omedvetet rasera barnets självförtroende

När jag gick i skolan upplevde jag mig själv som ett osynligt barn. I högstadiet var första gången jag mötte lärare som gav mig känslan av att jag var någon och att jag kunde något. Enligt fritidshemmets kapitel ”ska eleverna ges möjligheten att utveckla kreativitet, nyfikenhet och tilltro till sin egen förmåga” (Skolverket, 2018, s.22). Det är mycket vi ska arbeta med i fritidshemmets uppdrag men jag tänkte att vi just nu skulle stanna där, vid tilltron till sin egen förmåga.

På en skola där jag arbetade fick jag och mina kollegor som var lärare i fritidshem möjlighet att ha tematimmar under skoltid för årskurs två och tre. Vi arbetade med syftet att eleverna skulle få tilltro till sin egen förmåga. Vi ville att de skulle tro att de kunde och att de skulle våga att våga. Vi ville skapa förutsättningar där de överbevisade sig själva att det visst går. Vi arbetade med lekar och drama. Vi gjorde charader i alla varianter vi kunde komma på, både i stora grupper, små grupper och enskilt. Med eller utan ljud. Allt för alla skulle våga och vilja i någon konstellation. Vi var publik, vi hejade på varandra och vi uppträdde. På utvärderingen efter ett helt läsår kom svar som ”I början var det läskigt att stå framför klassen, men nu vågar jag” eller ”det var svårt att visa tydliga rörelser i charader så då var det tråkigt, men sen blev det roligt när jag vågade mer”.

En individs tilltro till sig själv är en stor del i att våga chansa och våga lyckas. Jag bar med mig mitt självtvivel under många år, och trodde på riktigt att jag inte kunde eller var bra på något. Den känslan bär jag delvis fortfarande med mig, även om jag i dag vet att jag är bra på ganska många saker.

För att vi ska lyckas med det behöver vi andas en extra gång eller räkna till tio innan vi vägleder barnet för hundrade gången den dagen.

När vi möter ett barn som inte har en tilltro till sin egen förmåga, måste omgivningen visa vilka förmågor som finns i barnet för att det ska kunna upptäcka dem. När barnet upptäcker en förmåga kan fler förmågor växa fram. Men då måste vi först se och lära känna barnet. Sen behöver barnets tilltro till sin förmåga byggas upp sakta men säkert med hjälp av trygga vuxna som stöttar, utmanar och älskar.

Det vi behöver komma ihåg är att när vi möter elever är vårt bemötande, i alla olika situationer, avgörande för hur barnet kommer att se på sig själv och sin egen förmåga. Därför är respekten för barnet så extremt viktigt, barnet som är en medmänniska med samma demokratiska rättigheter som du och jag. För att vi ska kunna lyckas med det behöver vi andas en extra gång eller räkna till tio innan vi ska vägleda barnet för hundrade gången den dagen. Be någon annan ta vid när vi håller på att tappa tålamodet. Vi behöver bygga relationer så att samtalet kan äga rum. Vi behöver vara genuint intresserade och nyfikna, så vi inte drar förhastade slutsatser om “hur barn är”. Hur kan vi arbeta för att elever ska lyckas? Så att de får med sig känslan att jag kan visst. Som pedagoger hjälper vi eller stjälper vi elevernas tilltro till sig själva.

Finns det något mer magiskt än att se ett barn tro på sig själv, få lyckas och få en aha-upplevelse över att de faktiskt kan? Nej, få saker slår det!

LÄS ÄVEN

Grimm: Vad är vi egentligen värda i skolans värld?

Eriksson: Se på eleverna med snälla ögon

Forskaren: Så kan barn få bestämma mer på fritidshemmet