Fritidslärarnas kompetens tas inte tillvara i skolorna

1. Skolornas organisation är inte anpassad 

Lärare i fritidshem är bärare av en utbildning som kombinerar lärande med djupare kunskaper i sociala relationer och konfliktlösning. Men praktiken ute på skolorna är ofta illa anpassad efter utbildningen. Det finns inget utrymme – ingen ”slot” – för deras bidrag till elevernas utveckling, vittnar de sex lärarna om som forskarna intervjuat. Skolan är en konservativ institution som inte förstått hur dessa nya pedagoger ska användas. De vill följa barnen under hela skoldagen, bli en brygga över till fritidshemmet. Men struktur för detta saknas ofta på skolorna.

2. Grundskollärare förstår inte vad de kan

De intervjuade lärarna, som i sina dubbla roller kan undervisa både i grundskolan och på fritidshemmet, berättar om nedslående kommentarer från en del grundskollärare, ”vissa ser oss som barnvakter”. De upplever sig stå lågt i hierarkin, vilket också stärks av övrig forskning: ofta nyttjas de som lärarassistenter eller extra resurs, trots att de har lärarutbildning. Även om en del grundskollärare värderar lärare i fritidshem högt, så måste detta bli en fråga för skolledningen, menar forskarna. 

3. Oförståelse även från kollegor på fritidshemmet

Även kollegorna på fritidshemmen kan uppvisa okunskap om de nya lärarnas utbildning. Det kan bero på att de första med den nya utbildningen kom ut på arbetsmarknaden först 2014 – de flesta som arbetar på fritidshem i dag har inte den här kompetensen och kan ha svårt att ta till sig den. Ett nytt tänk kan vinna insteg i takt med att fler med den nya utbildningen anställs. Men det bygger på att lärare i fritidshem vill stanna i yrket – vilket långt ifrån alla vill.

4. De blir själva osäkra på sin roll

Den oförstående attityden till vad de kan bidra med i skolan är tärande för den professionella identiteten. Lärarna försöker ändå ”stå upp för sig och sin specifika profession, försvara och förklara sitt yrkesval”, som en uttrycker det. Även från föräldrar och utomstående kan de få höra: ”Hur kan det krävas tre års universitets-utbildning för att jobba på en ungdomsgård?”. Vissa av lärarna, som har dubbla behörigheter, ger upp försöken att beskriva sin utbildning och kallar sig i stället bara för exempelvis ”idrottslärare”.