Grimm: Lovet på fritidshemmet innebär ensamhet för vissa barn

Jag tänker ofta på hur barnen ser på oss vuxna. Hur uppfattas vi i deras ögon?

En flicka på ett fritidshem någonstans i Sverige heter Emilia och är 8 år. Hon har några få vänner, varav en bästa vän som hon alltid leker med. När det är lov är bästisen och kompisarna lediga och Emilia känner sig ensam för hon måste vara på fritidshemmet stora delar av loven. Det finns ingen som hon naturligt leker med under lovet på fritidshemmet. Hon kommer hem ledsen efter en hel fritidsdag för hon varit ensam och vill inte gå dit något mer. Loven känns oändligt långa. 

Emilia har lite svårt att läsa av sociala situationer, hon förstår inte alltid turerna i konversationerna runt henne. Hon missar ibland det subtila och det som sägs mellan raderna. 

“Men kan du inte hitta någon att leka tillsammans med?”, säger en vuxen på fritidshemmet i ett försök att sysselsätta henne.

Emilias signaler snappas inte upp

Dagen efter kommer hon hem, lika ledsen. Hon var ensam idag också. Emilia har tagit mod till sig att fråga några barn om de skulle kunna leka tillsammans ute. För de får ju lära sig det i skolan, hur man tar kontakt – man frågar. Men på något sätt sa de ja, fast det blev nej ändå. Emilia kan inte riktigt sortera allt som händer utan tolkar det som att de inte vill leka och att ingen vill vara med henne. Personalen snappar inte upp det här för Emilia kan inte sätta ord på det som hände i samtalet med de andra barnen. Emilia blir bara tyst och försöker tänka på annat, det är hennes strategi. “Men du kan väl hitta en ny kompis att leka med?”, försöker personalen. 

Varför säger vi så? Som om alla barn hur enkelt som helst leker med alla andra barn. Det finns ju ingen vuxen som skulle köpa det resonemanget från en annan vuxen: ”Gå ut här på gatan och hitta någon människa och blir kompis med den. Seså, gå nu.” Nä, så håller vi ju inte på, och inte barn heller för den delen. Det är svårt att hitta nya vänner, oavsett ålder.

Relationsbyggandet är grunden 

Hemma är pappa desperat. “Du kan väl vara med en vuxen! De vuxna vill vara med dig”, försöker han hjälplöst. Till slut brister det för Emilia: ”Nej ingen vill vara med mig! När jag ställer mig bredvid en vuxen en kort stund säger de bara ’Men gå och hitta på något!’ Då går jag ju i väg, för de vill inte vara med mig. Pappa, jag är helt ensam, ingen vill vara med mig. Inte ens de vuxna!”

Hur uppfattar barn oss egentligen? Är vi vuxna som bara säger till när de ska gå in, ställa upp i led, inte slåss, skynda att städa? Eller är vi också den där trygga vuxna där relationsbyggandet och förtroendekapitalet är grunden i det vi gör? Det är en del ensamma vandrare på våra fritidshem som vi ibland kanske inte förstår oss på. Därför måste vi söka mellan alla lager tills vi förstår.