Eriksson: Varför ser vi annorlunda på undervisning i sociala förmågor?
Krönika
För att lära sig att räkna, läsa och skriva behöver man få redskap, för inte blir vi vuxna förbannade på elever som inte kan nians multiplikationstabell utantill? Så varför är vi inte lika pedagogiska och metodiska mot elever som inte klarar de sociala kraven?
Det här med fostran, gränser, krav, förväntningar, frihet, konsekvenser och ansvar. På det området kan åsikterna vara i linje med den gamla skolministern Jan Björklunds ”hårdare tag mot bråkiga barn” eller helt motsatta: ”Det här barnet är så kravkänsligt” eller ”barn måste få skapa kaos eftersom de är barn”.
Och visst, vi har nog alla mött och arbetat med barn och ungdomar som ingenting tycks fungera på. Varken att vara hård och rigid eller att ha en ”låt gå”-attityd.
En färdighet som alla andra
En sak som jag har funderat rätt länge på är att social kompetens borde ses som vilka andra kompetenser och färdigheter som helst som vi inom skola och fritidshem behöver lära ut. Och det ur en bredare synvinkel. Vi kan inte ta för givet att en elev eller en elevgrupp har de förväntade sociala förmågorna bara för att de går i en viss årskurs eller behärskar andra typer av kunskaper och färdigheter. Ändå gör vi ofta det. Och när eleven, eller gruppen, sedan misslyckas, eller inte lever upp till de förväntade sociala kraven, då kommer våra personliga, nästan privata, åsikter fram i vår profession.
Vi kan inte ta för givet att en elev har de förväntade sociala förmågorna bara för att den går i en viss årskurs eller behärskar andra typer av kunskaper och färdigheter.
Ni vet den klassiska proximala utvecklingszonen, där man delar in barns lärande i zoner i form av tre cirklar. Den innersta cirkeln, kärnan, handlar om att eleven klarar något på egen hand, mittencirkeln om att eleven klarar av något med hjälp av stöd och yttre cirkeln om att det är för svårt för eleven att klara av något.
När vi får en klass full med olika individer med olika förutsättningar, personligheter, tidigare erfarenheter och kunskaper är vår största utmaning att klura ut på vilken nivå eleverna ligger. Och samtidigt se till att något inte bli för svårt eller för lätt för vare sig individerna eller gruppen.
”Tappar den vetenskapliga aspekten”
Denna tanke är självklar när det gäller lärande i räkning, läsning och skrivning. Frågan är om den är lika självklar när det kommer till de sociala färdigheterna hos eleverna?
För att lära sig att räkna, läsa och skriva behöver man få redskap för att lära sig, för inte blir vi vuxna förbannade på elever som inte kan nians multiplikationstabell utantill? Så varför är vi inte lika pedagogiska, lugna och metodiska mot elever som inte når upp till de sociala kraven? När det kommer till de sociala kunskaperna hos eleverna verkar det som att en del vuxna i tjänst tappar den vetenskapliga aspekten.
Vi behöver fokusera på HUR vi får barn att lyckas socialt i skola och fritidshem. Vi behöver sätta krav och förväntningar, och bygga från den nivå där barnet kan med hjälp av stöd, mot den proximala utvecklingszonens kärna, där barnet kan utan stöd. Att i stället hamna i åsikter som är hårt konservativa eller överdrivet fria är att svika. Vi behöver se eleven och elevgruppen där den är och bygga uppåt så den tar sig vidare till nästa steg i det sociala lärandet.
Det finns många bra pedagoger som redan gör detta, men vi behöver bli ännu fler som gör så.
LÄS OCKSÅ
Eriksson: Se på eleverna med snälla ögon
