Bönström: Det är vi lärare som får skit när inte eleverna når målen
Krönika Alla elever ska ju lyckas och när verkligheten inte ser så ut är det alltför frestande att lägga samma verklighet till rätta, skriver gymnasieläraren Linda Bönström.
Sommarlov på ingång, bara upploppet kvar innan semestern tar över! Äntligen och inte en dag för tidigt enligt de flesta av oss, men kanske handlar det inte enbart om en längtan efter lata dagar i solen eller tid till trevligheter med familj och vänner. Samma trend visar sig världen runt, lärare är emotionellt och fysiskt utmattade av en skolkultur där man ständigt arbetar i stark motvind.
”Idag skulle jag ALDRIG rekommendera någon att bli lärare!”
”Jag tröttnade och sökte nytt jobb”
”Jag orkade inte längre och sade upp mig”
Tidningsartiklar och social media flödar av röster inifrån dagens moderna skola, många är uppgivna och många fler rent skitförbannade över arbetssituationen som råder. Vad är det som händer?
Orimliga förväntningar
Ett tidigare så eftersökt yrke börjar bli något man väljer i brist på andra möjligheter. Läraren.se rapporterade förra året att exempelvis 45 procent av studenterna hoppade av grundlärarutbildningen och motsvarande 37 procent från yrkeslärarutbildningen. En av tre ämneslärarstudenter lämnade redan under första läsåret. Samtidigt som behovet av behöriga pedagoger är skyhögt signalerar politiska beslut tydligt att det är en tjänst som inte får kosta. Under 2023 sker en sänkning av statsanslaget till Lärarlyftet, regeringen flyttar över en miljard svenska kronor till det så kallade likvärdighetsbidraget som inte ens omfattar förskola och gymnasium. Den stora risken är enkel att förutse – mindre pengar till nya lärare och flera som redan har bidrag får inte fortsatt stöd. Men är det verkligen allt det handlar om? Självfallet inte.
Orimliga förväntningar på pedagogerna är en stor bov i dramat. Vare sig man arbetar inom kommunal eller privat verksamhet så är det onekligen så att det rör sig om en form av marknadsskola i vilket fall. Elever och vårdnadshavare har transformerats till kunder, ofta krävande sådana.
Skolvärlden rapporterade förra året att var fjärde lärare pressas av föräldrar om betyg och hoten är inte direkt förtäckta, det handlar om allt från personliga kontakter till det yttersta: Eleven byter skola. Skolpengen sätter en särskild tvist på det hela, sambandskedjan är tydlig: Leverera vad kunden vill ha. Var sjätte lärare har utsatts för press om betyg av sin chef: ”Lärare som ger höga betyg anses kompetenta och har en god ’lönepotential’”, enligt den undersökning som ligger till grund för artikeln. En skola i undersökningen har till och med som policy att inga elever ska underkännas. Inga.
Kan resultera i lägre löner
Ledarredaktionen på Expressen skrev tidigare i år om anpassningar som saknar pedagogisk funktion utan som kommer till för att sänka kraven: ”Skollagsfäderna förutsåg liksom inte att en hel del kunder skulle börja använda sin makt för att kräva lyxcurling och glädjebetyg”, skriver de. Att glädjebetygen finns är ingen överraskning för någon lärare, alla känner någon som är lite väl flitig med sina A-betyg. Det är spunnet ur två problematiska situationer, man vill ses som kompetent och man vill få lön för mödan.
Låga testresultat kan resultera i lägre löner men också i att bli ifrågasatt. Många lärare vittnar om att underkänna elever innebär att skolledning och vårdnadshavare tvivlar på undervisningens kvalitet, det är lärarens fel om eleverna inte uppnår målet. Det ligger på läraren när elever väljer att inte göra färdigt uppgifter, då har man inte anpassat rätt, motiverat tillräckligt eller undervisat bra nog – för alla ska ju lyckas och när verkligheten inte ser så ut är det alltför frestande att lägga samma verklighet till rätta. Som tydligt exempel på hur detta kan te sig kan man nämna en privatskola i Solna som nyligen fick påhälsning av Skolinspektionen efter ett beslut som stred mot skollagen, hela sjuttiotre elever slapp F-betyg och fick i stället läsa om den aktuella kursen, något som endast är tillåtet när eleven fått detta betyg. Det förklarades med olyckliga omständigheter, men det är snarare återigen ett resultat av omöjligt höga förväntningar. Mats Alvesson, professor i organisationsteori vid Lund universitet, kallar det för ”medelklassifiering”: Så många som möjligt ska in på högskolan. Något annat tycks inte vara att tänka på.
Många vägrar stå kvar
Det är en ohållbar situation. Saco menar att arbetsgivarna måste ta sitt arbetsmiljöansvar och förhindra ohälsosam arbetsbelastning. Tusentals val och ställningstagande sker varje dag, beslut som påverkar unga människor. Det är tufft. Särskilt eftersom de allra flesta lärare bryr sig om vad eleverna tycker om dem. Men det är utmattande.
Snart kommer ”Den blomstertid nu kommer” ha sjungits ut, dörrar stängts bakom firande studenter och sommaren tar fart för de unga. Lärarna sitter glåmiga kvar, försöker göra det bästa av situationen. Nu ska skolåret nagelfaras, alla fel ska dras ut i ljuset, misslyckanden på misslyckanden att leverera och dokumentera. Alla står till svars. Men det är också så att många vägrar att stå kvar. När hösten kommer igen så gör inte alla kollegor det. Och det är helt förståeligt.
LÄS ÄVEN
Bönström: Elevernas dåliga uppförande är ett allt större problem
Bönström: Därför räcker jag aldrig till som sh-lärare
