Larmet: Lärare tvingas offra elever när stödet uteblir

Foto: Gustaf Öhrnell Hjalmars

”Läraren blir som en bläckfisk som ska gå runt och hjälpa till precis överallt” säger forskaren Agneta Gulz. Karolina Tejnung till höger är mellanstadielärare.

Elevernas olika kunskapsnivåer och behov är ­närmast oändligt många. Dessutom är många klasser ­alldeles för ­stora. Tre av fyra lärare hinner inte anpassa sin ­undervisning så att den fungerar för alla elever, visar Ämnesläraren stora granskning.
 – Jag känner mig otroligt maktlös, säger läraren Karolina ­Tejnung.

Högstadieläraren Anna, som inte vill uppge sitt efternamn, känner skuldkänslor när hon går hem från jobbet. I en av hennes klasser får 27 av 33 elever extra anpassningar.

– Endast sex elever är utan diagnoser eller anpassningar och läser inte svenska som andraspråk, säger hon.

Nu har skolans specialpedagog ordinerat en mängd extra anpassningar till de 27 eleverna, som Anna och hennes kollegor ska förhålla sig till.

– Där står jag ensam i klassrummet och förväntas bedriva lektioner på ett sätt som fungerar för alla. Samtidigt vet jag att vissa skulle kunna prestera mycket bättre om det fanns rätt förutsättningar, säger Anna som arbetar som SO-lärare.

Omöjligt att anpassa undervisningen till alla

Hon är långt ifrån ensam, visar Ämnes­lärarens enkätundersökning som har besvarats av över 4 600 lärare. Tre av fyra lärare har inte möjlighet att anpassa sin undervisning så att den fungerar för alla elever – en femtedel uppger att de aldrig lyckas med det.

Agneta Gulz
Agneta Gulz

Problemen med att försöka differentiera sin undervisning i ett klassrum där kunskapsnivåerna spretar så mycket har fått stor uppmärksamhet den senaste tiden. Bland annat av forskaren Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.

– En lärare med 30 elever har inte möjlighet att guida alla i ett differentierat klassrum. Läraren blir som en bläckfisk som ska gå runt och hjälpa till precis överallt. Skolan invaggar eleverna i tron att allt går som det ska, när det faktiskt inte gör det, säger hon.

Varannan elev saknar stöd

I stället växer klyftan mellan de hög- och lågpresterande eleverna i rask takt, vilket riskerar att leda till att ännu fler elever blir i behov av särskilt stöd. Stöd som varannan elev som är i behov av det inte får, enligt en färsk undersökning från Sveriges Lärare.

Varför ser det då ut så här? År 2014 infördes en ändring i skollagen i syfte att förtydliga reglerna om särskilt stöd. Syftet var att underlätta lärarnas arbets- och ­dokumentationsbörda genom att minska antalet åtgärdsprogram. I stället skulle elever få stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Resultatet: åtgärdsprogrammen halverades på drygt ett år, enligt Skolverket. I stället har antalet extra anpassningar skjutit i höjden till i många fall helt orimliga nivåer, enligt Ämneslärarens enkät.

Lärarna vill se mindre elevgrupper

Utvecklingen är kännbar på Erikas skola där speciallärarna håller på att bli utbrända. Erika, som vill vara anonym, berättar att kunskapsspannet är oroande brett och att hon har en mängd anpassningar som hon förväntas navigera mellan.

– Jag undervisar i moderna språk och ska lära elever som knappt kan läsa på svenska ett helt nytt språk. Det säger sig självt att det inte går.

Extra anpassningar känns väldigt mycket som ett spel för gallerierna.

Karolina Tejnung, mellanstadielärae

Mer personal och mindre elevgrupper skulle lösa många problem, tror Erika, vilket också är de mest efterfrågade åtgärderna i Ämneslärarens enkät. Hela 72 procent efter­frågar fler särskilda undervisnings­grupper och 66 procent skulle vilja ha fler lärare i klassrummet.

– Vi vet ju att eleverna kommer att misslyckas, men för att en elev ska få särskilt stöd så krävs det att eleven har kraschat. Totalt. Och inte fått betyg i några ämnen ­över huvud taget, säger Erika.

Hon berättar att det numera inte är ovanligt att önskemål om extra anpassningar även kommer från föräldrarna, trots att en elev inte behöver det, med argumentet att deras barn ”tycker att det är jobbigt att skriva”.

– Till slut har man anpassat bort allting, säger Erika.

Extra anpassningar ett systemfel

Mellanstadieläraren Karolina Tejnung och specialpedagogen på hennes skola tvingas testa alla extra anpassningar som går i klassrummet innan särskilt stöd sätts in, trots att de vet att anpassningarna inte är tillräckliga.

– Jag känner mig otroligt maktlös. Men det här gäller inte bara på min skola. Det här är ett systemfel där Skolverket och politikerna verkar tro att man kan effektivisera skolan som om den vore en fabrik. När vi lärare gör extra anpassningar så ser det ju, på papperet, ut som att vi gör en mängd åtgärder. Men egentligen är det helt andra typer av stöd som skulle behövas. Extra anpassningar känns väldigt mycket som ett spel för gallerierna, vilket eleverna får lida för, säger hon.