Sandström: Elevens fråga lämnade mig svarslös
Krönika Kompromissen kändes rimlig där och då. Men elevens fråga har legat och gnagt, skriver svenskläraren Fredrik Sandström.
För en tid sedan läste jag tillsammans med en årskurs åtta, Ridån går upp, en krypande och otäck deckare om ett diffust brott som faktiskt aldrig äger rum. Eleverna tyckte om novellen. Det märktes på deras engagemang. När vi hade läst halva novellen anmodade jag eleverna att anteckna händelser och beskriva karaktärer med några meningar i syfte att komma ihåg till stundande textsamtal. Då sa en elev lite modstulet: Kan vi inte bara läsa? Frågan har dröjt sig kvar i mig. Den skaver nämligen fortfarande.
Skolan har under det senaste decenniet präglats av kontroll, bedömning och värdering av elevens prestationer. Resultat bokförs och presenteras dagligen i lärplattformarnas inrutade system som skickar notiser till vårdnadshavare innan läraren ens kommunicerat det senaste provresultatet till eleven. Elevens kunskaper transformeras till digitala ettor och nollor, eller gröna och röda rutor, och deklamerar kunskapsnivåer som om de vore absoluta sanningar. Både antalet ord om bedömning och frekvensen av dem som förekommer i samtal om skolan säger något om den: resultat, betyg, nivåer, godkänd, formativ, summativ, reliabilitet, validitet, BFL, holistisk, varierad, kriterier och kunskapskrav är bara några.
”Känner med elevens frustration”
Ämnet svenska utgör förstås inget undantag i detta sammanhang. Läsning ska ge eleverna ett rikt ordförråd, förbättra skrivförmågan och rusta dem till bildade medborgare. I samband med läsning av både sakprosa och skönlitteratur kan skrivandet användas som redskap för att sortera, sammanfatta och analysera, men också för att berätta, beskriva och övertyga, helt enligt läroplanens intentioner. Efter elevens fråga låtsades jag leta efter något viktigt i klassrummet för att vinna tid. En intensiv dialog utspelade sig mellan läsaren och läraren i mig som satt på var sin axel och försökte övertyga varandra:
LÄSAREN: Kan vi inte bara läsa?
LÄRAREN: Men hur vet du då att eleverna är med på tåget?
LÄSAREN: Måste du alltid kontrollera det?
LÄRAREN: Ja. Eleverna är ju ändå i skolan för att lära sig!
LÄSAREN: Och i skolan får man inte bara läsa och uppleva saker?
LÄRAREN: Till vilken nytta då? Hur ska det användas?
LÄSAREN: Så allt vi gör i skolan måste dokumenteras? Kontrolleras? Bedömas?
Jag förstår och känner med elevens frustration, samtidigt som jag vet hur viktigt det är att notera något om det lästa för att det ska fastna. Jag tvekade någon sekund innan jag svarade: ”Skriv en mening om varje fråga så att du kommer ihåg vad du har läst.” Kompromissen kändes rimlig där och då. Men elevens fråga har legat och gnagt. Möjligen var eleven för tillfället orkeslös och omotiverad att skriva, men kanske ville eleven bara fly tid och rum för en stund i en för övrigt kravfylld och prestationsinriktad skola. Hur ofta läser vi egentligen i skolan bara för att få uppleva, känna och dras med i berättelsens äventyr?
Fredrik Sandström är svensklärare på högstadiet på Gäddgårdsskolan i Arboga och redaktör för Lektionsbanken
LÄS ÄVEN
Sandström: Hög tid att riva alla fuskbyggen i svensk skola
Sandström: Elever tvingas betala priset för skolans mirakelmetoder
Sandström: Lektionsmallar får alla ljus att slockna
Sandström: Nu förstår eleverna vad de ska göra med alla nya ord
