”Jag blir modstulen över hur lite eleverna bryr sig om språk och litteratur”

Jag har alltid sett det som mitt kall att vara svensklärare och dela med mig av mina kunskaper om språk och litteratur till unga människor. Det har alltid varit roligt att gå till jobbet. Men jag börjar tvivla på att jag vill hålla på så länge trots att alla mina elever är motiverade och jag får positiv respons. Till och med min dotter säger att hon ser mig som en förebild för att jag alltid har varit så passionerad i mitt jobb. Varför känner jag då så här?

Det är mörkaste november och jag försöker hitta entusiasmen från i augusti. Jag känner mig omotiverad och räknar dagarna till nästa lov – jullovet. Den här terminen har jag inte riktigt lyckats med det som jag har föresatt mig. Det gäller framför allt att jag inte har lyckats förmedla till eleverna vad jag egentligen vill. När jag tänker efter ordentligt tror jag att det beror på att det lätt blir mer fokus på form än på innehåll. Kunskaper om språken i Norden får ge vika för hur man skriver utredande text om språken i Norden, eftersom det är det som ska bedömas. Det blir tråkig och fyrkantig undervisning. Eleverna ser bara målet och det blir resultatet som är mödan värd och inte vägen dit. Hur har vi hamnat här?

Youtube och Tiktok för hela slanten

Jag tycker inte heller att det är lika givande att läsa litteratur och tala om den och höra elevernas egna tankar om berättelser. Det är som om ungdomarna inte längre förstår vad en berättelse är då de inte längre läser, ser film eller tittar på TV-serier. Det är många som inte heller har någon omvärldskunskap eller intresse för hur människor lever i andra kulturer och hur de har levt och tänkt i andra tider, för de läser inte tidningar eller lyssnar/tittar på nyheter. Det är Youtube, Tiktok och Instagram för hela slanten. Hur ska de förstå vad litteratur kan ge i form av upplevelser? Och så är det språket. Jag har sett det som min mission att förmedla normer för hur vi måste skriva för att inte missförstå varandra. Men jag blir mer och mer modstulen över att engelskan brer ut sig som den gör. Jag har alltid tyckt att förändring är positiv och tänkt att jag måste acceptera att språket förändras. Men nu känner jag mig mer och mer som Olof von Dalin och jag vill gå till storms mot all engelska som flödar över i vårt språk. Det gäller främst ordförrådet; eleverna använder ”kvotera” när de menar ”citera”, ”memorisera” när det ska vara ”memorera” och ”moment” istället för det mer poetiska ”ögonblick”. Jag tänker att jag kan göra allt jag kan för att i alla fall lära några att uppmärksamma falska vänner men när jag ser ”moment” användas i betydelsen ”ögonblick” även i Svenska Dagbladet förlorar jag hoppet.

Hur ska jag hitta entusiasmen igen?

Även ordföljden håller på att förändras och det verkar bli mer och mer vanligt att använda huvudsatsordföljd i bisatser, till exempel; ”Jag har känt ofta att jag blir ständigt påmind om människans dåliga sidor.” eller ”De drömde om platser och människor de hade aldrig besökt.” eller ”Science fiction tycker jag är också spännande.” Det är inte bara ungdomar som bryter mot BIFF-regeln och inte bara personer med svenska som andraspråk, även vuxna med svenska som förstaspråk sätter adverben på fel plats i meningen. Så vad ska jag kommentera i elevernas texter? Var ska jag dra jag gränsen?

Kommer jag någonsin att få elever att förstå att de ska lära sig något och inte bara fokusera på betyg? Kommer jag snart att analysera influencers eller poddare istället för författare? Ska jag fortsätta mitt fälttåg eller ska jag tänka att tids nog kommer ”moment” betyda ”ögonblick” och BIFF-regeln vara utrotad? Hur ska jag hitta entusiasmen igen?

Lena Norée, gymnasielärare i svenska på Rudbeck i Sollentuna  

LÄS ÄVEN

Herlitz: Utan böcker kommer eleverna inte att läsa

Sandström: Lektionsmallar får alla ljus att slockna

Herlitz: Våga tänk om – gör läsningen central i skolan!

Herlitz sex tips: Så skapar vi en läsande skola

Debattören: Allt fokus på lust leder skolan fel