Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i svenska, språk mm

För att kunna vara en pelare i stormen för våra elever måste det med all tydlighet framgå att vi inte kan vara allt och inte hela tiden. Alla frågor och bekymmer får inte delegeras ner till arbetslag och individuella lärare, skriver gymnasieläraren Linda Bönström.

Hur välkomnar man ett nytt skolår i dessa tider? Sommaren var välbehövlig för oss alla som en tid att pusta ut och nu står vi här, hösten rullar in precis som våra elever gör i korridorerna, det skrattas igen. Vi lever på ytan av oro och vi gör vårt alldeles bästa. Nu ska vi se framåt, vi kan bara gå framåt med nya idéer och målsättningar.

Vad än för utmaningar vi kommer att möta så är jag övertygad om att vi löser det med professionalitet och kreativitet – varje omständighet och varje hinder. Det kommer inte alltid att bli så perfekt som vi önskat, den tanken är bara att slå ur hågen av den enkla anledningen att pandemi eller inte så är skolan inte perfekt. Våra mest välvilliga och informerade beslut slår emellanåt helt bakut och djävulen ligger i den där detaljen vi aldrig ens kunnat föreställa oss.

Kan inte göra allt

Den sunda positivismen säger att det här kommer inte att bli enkelt, men att det går. Jag vill tillägga att det gör det bara så länge vi får förutsättningar att använda verktygen som hör vårt hantverk till. Och vi måste omvärdera vissa föreställningar om vad som är lärarens uppgift och vad som är utbildningens syfte. Under denna märkliga och skrämmande tid i världen har lärarrollen blivit alltmer komplicerad och ansvarsmässigt diffus. Oftast verkar vi i skolan som en stor del av våra elevers vardag, vi representerar stabilitet och mötet med vuxna utanför familjelivet. Det kommer med yrket, man har ett stort ansvar för utveckling och rutiner som går hand i hand med goda samtal och skratt. 

För att kunna vara en pelare i stormen för våra elever måste det med all tydlighet framgå att vi inte kan vara allt och inte hela tiden. Alla frågor och bekymmer får inte delegeras ner till arbetslag och individuella lärare, professionens ansvar får inte bli den enskildes ansvar – utbildning är ett lagspel. 

Det är en politisk fråga, såväl som en skolledningsfråga, att reda ut hur vi mår och hur vi förväntas vara pelare i en mycket föränderlig värld

Under den initiala krisen har vi gjort mer än vad som går att göra, i över ett år har vi levt med att testa oss fram och hålla andan för att det ska bära och inte brista. Och det har fungerat eftersom vi har kunnat gå till vårt jobb med kärlek, vi har en kärna inom oss som förstår att vi med vår lilla del bidrar till folkbildningen hos barn och unga. Det är därför vi är här, att tillsammans skapa förutsättningar för goda liv att leva, men det är också dags att vi under hösten öppnar upp om hur vår verklighet ser ut.

Utsatt position

Många har upplevt självtvivel, ensamhet, utsatthet, orimligt ansvar och overkliga krav. Det är en politisk fråga, såväl som en skolledningsfråga, att reda ut hur vi mår och hur vi förväntas vara pelare i en mycket föränderlig värld. Fackförbunden, skyddsombuden, samverkansgrupperna … det är nu er tur att agera. Och jag vill inte fylla i fler enkäter!

Tillsammans är vi tillbaka i skolan med nya krafter. Ser vi efter varandra och oss själva kommer kunskapsutveckling och välmående hos våra elever hålla hela vägen in i mål. Dagens skola kräver att vi tar tillvara möjligheten att vara bärande folkbildare. 

LÄS ÄVEN

3 av 4 gymnasielärare anser att jobbet är psykiskt påfrestande

Tio vanliga lärardilemman – vad säger lagen?

Allt fler sjukskrivs för psykisk ohälsa

Ny bok gör upp med galenskaper i svensk skola