Avgrundsdjupa skillnader mellan kommunerna

Bilden som avtecknas i Bästa skolkommun är att svensk skola dras isär. Andelen behöriga lärare skiljer enormt från kommun till kommun, liksom satsade medel, sjukskrivningstal, löner och betygsresultat. Sveriges 290 kommuner och många hundra friskoleföretag har såväl olika förutsättningar som olika ambitioner, vilket slår skoningslöst mot likvärdigheten.

Ojämlikheten i elevers olika möjligheter att få möta utbildade och behöriga lärare är gigantisk – från nära nog samtliga lärare på skolor med stark socioekonomisk status, till bara varannan lärare i flera glesbygdskommuner.

Den statliga utredningen En likvärdig skola som lades fram i våras påvisade att kommuner med god ekonomi tenderar att satsa mer på skolan, medan kommuner med sämre ekonomi inte har de förutsättningarna. Till det kommer att alla kommuner har en jätteutmaning under 2020-talet genom den demografiska utveckling som medför ökade kostnader när andelen äldre i befolkningen växer.

Men för den som tittar närmare på Bästa Skolkommun blir det också uppenbart att vissa kommuner inte sköter sitt utbildningsuppdrag särskilt väl. Trots likartade förutsättningar lyckas en del kommuner märkbart sämre med sitt uppdrag än andra med i stort sett samma förutsättningar.

När Lärarförbundet för några månader sedan intog positionen att staten – inte kommunerna – bör överta huvudansvaret för kvalitet, likvärdighet och resurser i hela utbildningssystemet var reaktionerna från lärarhåll massivt och överväldigande positiva. Det är inte så konstigt. Resultatet av kommunernas tillkortakommanden är något som många lärare och skolledare möter varje dag.

Det är talande att det mest är kommunalråd som reagerat mot Lärarförbundets krav och som ser det som ett plus att ambitionsnivån för skola och utbildning ska få samvariera med kommungränsen. Då kommer besluten nära medborgarna, heter det.

För min del får jag nog säga att en hög lägstanivå för skolan är ett nationellt intresse. Om de avgrundsdjupa skillnader vi ser mellan kommuner och skolor i dag är följden av att besluten ”kommit nära medborgarna” så är det dags att flytta fler beslut en bra bit bort från medborgarnas lokala representanter till deras nationella.

Vi måste åter till ett samhälle där alla skolor är bra skolor oavsett kommun. Allt annat leder till ojämlika livschanser för uppväxande generationer. Det är inte bara djupt orättvist, utan också förödande för hela Sveriges framtid. Staten måste kliva fram, ta täten och växla upp arbetet för likvärdig skola och utbildning i hela landet.