Läsforskaren: Många elever förstår inte vad de läser

Det är inte ovanligt att lärare sänker kraven på elevernas läsförmåga när de märker att dessa har svårt att ta sig igenom komplexa texter, enligt Barbro Westlund, tidigare lärarutbildare och lektor i läs- och skrivutveckling vid Stockholms universitet.

– Det här gäller framför allt lärare i texttunga ämnen som naturvetenskapliga och samhällsorienterande ­ämnen. I stället för att ge eleverna verktyg för hur sådana texter bör läsas så kan lärare välja att återberätta delar av innehållet och förklara vissa ämnes­begrepp muntligt, men då hjälper man inte eleverna på sikt. Då gör man eleverna en björntjänst, säger Barbro Westlund.

Rör alla ämnen

Att arbeta med strategier för god läsförståelse borde vara en viktig del i alla ämnen – inte bara i svenskundervisningen, anser hon.

Kursplanerna är diffusa när det ­gäller hur man ska arbeta med läsförståelse, förutom i ämnena svenska och svenska som andraspråk.

– Men läsning angår alla lärare. I läslyftet, som startade 2015, betonades det att alla lärare, oavsett ämne, bör vara läs-, språk- och skrivlärare. Det är ju ämnesläraren som är bäst på att lära ut ämnesspecifika begrepp. Det gör man, men inte hur texterna i sin helhet ska läsas och förstås där begreppen ingår.

Barbro Westlund menar att vi bör föra fler diskussioner om vilket stöd varje individ är i behov av. Även på högstadiet. Annars finns det en risk att elever med svårigheter ger upp, eftersom de känner att de inte klarar av det.

– Många kan avkoda väl och verkar kunna läsa felfritt, men kanske ändå inte förstår vad de läser. En del hanterar ytläsning men inte djupläsning. Andra har god muntlig språkförståelse men problem med avkodningen.

Om texterna i ett läromedel är svåra bör man vägleda eleverna genom texten; prata om ord och begrepp, frågeställningar och slutsatser.

På gymnasiet ökar komplexiteten i texterna ytterligare, liksom antalet ämnesspecifika ord, vilket ställer ännu högre krav på eleverna.

Sakprosan glöms bort

Barbro Westlund säger att många svensklärare upplever att de ofta har ett ensamt ansvar för att stödja elevernas läsförmåga. Det är ett tungt ansvar, menar hon, eftersom det är så många olika slags texter eleverna förväntas läsa.

– Det är en betydande skillnad mellan att läsa skönlitteratur och sakprosatexter och det tror jag inte alltid har landat. Många utgår från att den som är bra på att läsa skönlitteratur klarar av att också läsa faktatexter. Men så behöver det inte alls vara, säger hon och fortsätter:

– När man läser en skönlitterär text kan man säga att man utforskar olika horisonter. Men i sakprosan behåller man en referenspunkt: ”Vad är det författaren vill att jag ska lära mig?” och det är ett helt annat sätt att läsa.

Språket utvecklas också på olika sätt genom de två texttyperna. Därför anser Barbro Westlund att det inte räcker med att enbart läsa berättande texter för de yngre barnen för att de ska få en god språk-, läs- och skrivutveckling.

– Det är viktigt att tidigt lägga en grund för ett intresse att vilja lyssna på, samtala om och läsa ämnestexter. Men begreppen sakprosa eller fakta­texter är inte ens nämnda i förskolans läroplan, vilket jag tycker är förvånande.