Hur står man emot föräldrarnas krav?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på forskolan.se

Mats Olsson ger överlevnadsråd till förskollärare som möter kravmaskiner i jobbet.

Har du ett problem som du brottas med eller en fråga du vill ha svar på? Här kan du få råd av våra experter. Du kan vara anonym. Mejla oss på forskolan@larartidningar.se.
Foto: Istock

Fråga: Hur kan jag ­hantera föräldrar som är ”kravmaskiner” och har åsikter om det ­mesta? Det kan handla om allt från utflykter, mat och materialinköp till verksamhetens ­innehåll i stort.

/Alice

Svar: Jag tycker inte om ordet ”hantera”. Det antyder att krävande föräldrar är ett problem som måste lösas. Samtidigt handlar det om personalens arbetsmiljö – går det att frigöra sig från bilden av föräldern som en kund som alltid har rätt? I dag har marknadstänket slagit igenom med full kraft och när verksamheten utvärderas verkar föräldrarnas ”nöjdhet” ofta vara en central faktor. Förskolläraren måste orientera sig mellan två motsatta positioner.

Å ena sidan betalar föräldrarna mindre än tio procent av förskolans verkliga kostnader, och de verkliga kunderna är egentligen skattebetalarna. Hur uppfyller förskolan sitt samhällsuppdrag – såsom det definieras i läroplan och skollag? Å andra sidan är vi helt beroende av föräldrarnas tillit. De kämpar ofta med sina dåliga samveten och en del av deras reaktioner är inte rationella.

Min utgångspunkt är att alla föräldrar vill sitt barns bästa. Problemet för förskolläraren är att hen har 20 barn som pockar på uppmärksamhet, men måste ge varje förälder en känsla av att just deras barn är särskilt viktigt. Och att vi vill att föräldrarna ska känna delaktighet i verksamheten – samtidigt som vi inte vill lämna ifrån oss det professionella tolkningsföreträdet.

Om jag ska formulera ett överlevnadsråd handlar det om att inte försöka vara alla till lags. Leker vi med tanken att du måste rangordna vem du helst vill göra nöjd – var hamnar du då? Hos politikerna? Chefen? Kollegorna? Barnen? Föräldrarna? Eller dig själv?

/Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö universitet