”Demokratin är ett oavslutat projekt”

Hon blev själv aningen överraskad av det stora intresse som hennes lilla bok har rönt.

– Jag har redan blivit inbjuden att tala om demokrati på ett 30-tal platser och fler möten är inbokade, berättar hon när vi slagit oss ner i en fåtölj och en soffa på hennes favoritcafé i Sundbybergs centrum i nordvästra Stockholm.

Hon trivs i Sundbyberg, lite som Södermalm i Stockholm ”innan Söder gentrifierades”. Hon upplever det som mångkulturellt och dynamiskt med Hallonbergen inom kommunens gränser.

– Min man skrev en insändare och frågade varför det inte odlas mer hallon i Hallonbergen. Och något år senare fanns hallonodlingarna där! Jag vill se det som ett litet exempel på lokal demokrati, att en enskild medborgare kan påverka.

Sverige sticker ut

Själv har hon rötterna i Västerbotten, föräldrarna är från Dorotea och Robertsfors. Men faderns jobb i flygvapnet gjorde att familjen flyttade mycket under uppväxten. Hon läste ekonomi i Lund, men bytte sedan spår till statsvetenskap och har nu en professorstjänst i Uppsala.

När vi träffas är hon just hemkommen från en sejour på Sicilien dit hon tog med sin forskning.

– Det är intressant att studera demokratin i södra Italien. Å ena sidan har människor väldigt svag tillit till staten, vilket förstås är problematiskt. Å andra sidan finns en stark tillit människor emellan, vilket är en styrka för den lokala demokratin.

Det är en ganska stor skillnad från Sverige, konstaterar hon. Vi sticker ju ut i världen med vår höga tillit till stat och myndigheter. 

– Det gynnade oss under pandemin, vi var duktiga på att följa rekommendationerna, vi litade på myndigheternas besked. Och myndigheterna såg inga skäl att införa hårda restriktioner eller låsa in oss.

 I din bok varnar du för expertstyren, vissa menar att regeringen gjorde sig väl beroende av experterna på just Folkhälsomyndigheten?

– Det ligger en del i den kritiken. Politiken ska ta in synpunkter från all tänkbar expertis, och sedan fatta väl avvägda beslut. Kanske brast det lite här. 

Det är många frågor som sätter världens strålkastarljus på demokratin i dessa tider: pandemin, klimatkrisen, migrationsströmmarna. Och alltfler auktoritära ledare kommer till makten och i deras spår följer inskränkta medborgerliga fri- och rättigheter och politiserade domstolar. Ja, hur mår egentligen den globala demokratin?

– Man kan säga att den är satt under press. Antalet liberala demokratier har minskat från 41 till 32 under de gångna tio åren enligt institutet V-Dem vid Göteborgs universitet. I dag bor bara 14 procent av världens befolkning i demokratier. 

Globaliseringen utmanar demokratin

Så varför går det åt fel håll? Ingen lätt fråga att besvara, men många delar Sofia Näsströms analys: att människor blir frustrerade av att deras liv påverkas av faktorer som de inte kan rå över. Det göder politikerförakt som i sin tur leder till att många lockas av populistiska eller rentav auktoritära ledare som levererar enkla lösningar.

Hon konstaterar att globaliseringen utmanar demokratin så som vi känner den i dag. Varken klimatkrisen eller den sneda fördelningen av världens resurser är något som nationalstaten kan göra något åt. Därför landar hon i följande slutsats:

– Vi ska inte bara försvara demokratin mot de hot den nu utsätts för, vi måste också förändra demokratin och anpassa den till vår tids utmaningar.

Sedan får jag en kortversion av den föreläsning som hennes entusiastiska studenter säkerligen ofta får höra. Att demokratin hela tiden utvecklats, från direktdemokratin i Aten för 2 500 år sedan via framväxten av 1900-talets representativa demokratier till 2000-talets stapplande försök att finna former för medborgerligt inflytande på en övernationell nivå.

– EU-parlamentet är ju ett sånt exempel liksom EU-kommissionens försök att få in synpunkter från unionens medborgare. Men här måste vi göra mer, vi måste skapa påverkansmöjligheter och inflytande på arenor bortom nationalstaterna. 

När det gäller den ödesmättade klimatfrågan menar vissa att våra folkvalda är oförmögna att hantera den, att de bara förmår tänka i korta mandatperioder. Därför anser de att demokratin behöver ta en paus och experter ta över styret en tid. Din reaktion?

– Jag förstår oron för klimatet, men en miljödiktator vore det sämsta tänkbara, det skulle leda till vänskapskorruption och vanstyre. Återkommande val är själva fundamentet för en demokrati, att kunna börja om och byta ut de politiker som gjort ett dåligt jobb.

Så hur ska då politikerna inse behovet av långsiktighet? Hon ser positivt på de globala rörelser som vuxit explosionsartat tack vare de sociala mediernas snabbhet, som Greta Thunbergs Fridays for Future och Black Lives Matter. 

– De har gjort nytta, absolut. De har gett den unga generationen ett hopp. Men dessa rörelser är inte helt oproblematiska.

Viktigt med utrymme för olika åsikter

Hon menar att i sociala rörelser på nätet finns inte samma utrymme för avvikande röster, för problematisering, alla befinner sig lite grann i samma bubbla.

Sofia Näsström jämför med den gamla tidens folkrörelser, som kvinnorörelsen eller arbetarrörelsen – rörelser som banade väg för den demokrati vi har i Sverige i dag. 

– De växte fram genom häftiga interna diskussioner där meningsmotståndare fick utrymme. De problematiserade och nyanserade frågorna. Men vi ser inte mycket av det i de nya folkrörelserna. Var finns problematiseringen? Var tycker man olika?

Folkhögskolan viktig mötesplats

Det är i detta sammanhang som hon kommer in på folkhögskolorna, varav många också är sprungna ur de gamla folkrörelserna. 

– På en folkhögskola kan en kille från Syrien möta en SD-anhängare. De folkrörelser som skapas på nätet inbjuder inte till sådana möten. På en folkhögskola händer det inte sällan att man gnuggas mot människor som man inte inledningsvis gillar. Men efter en tid kanske man inser att den initiala snorkigheten handlar om dålig självkänsla.

Vi måste bli bättre på att förstå varandra, sluta tala förbi varandra.

Hon jämför med universitetet där hennes studenter kommer och lyssnar och sedan går hem, de hinner inte lära känna varandra på samma sätt.

– Vi måste bli bättre på att förstå varandra, sluta tala förbi varandra. Folkhögskolorna har också varit centrala i arbetet för ökad integration, många med utländsk bakgrund får där sina första nära kontakter med infödda svenskar.

På vägen till vårt möte på caféet passerade jag en lång kö utanför Migrationsverkets nationella servicecenter. Det får oss att börja tala om ”demos”, folket, som är själva grunden i demokratin. Vilka ingår egentligen i ”folket”? Utländska medborgare som varit folkbokförda i Sverige i tre år kan rösta i kommun- och regionvalen – men för EU-medborgare räcker det med att ha varit folkbokförda i 30 dagar.

Det är alltså inte självklart vilka som har rösträtt, det ändras med tidens gång.

– Kvinnor i Sverige fick rösträtt först 1921. Och 18-årsgränsen? Den är inte huggen i sten, andra länder har testat att låta 16-åringar rösta. Vi måste hela tiden fråga oss hur vi kan vässa folkstyret.

När har demokratin i världen mått som allra bäst? Var det under 1990-talet, efter kalla krigets slut och före terrorattackerna 11 september och de sociala mediernas intåg?

Sofia Näsström får fundera en stund.

– Jo, det var nog då. Men kom ihåg: demokratin är ett oavslutat projekt, det bara pågår och pågår. Och så måste det vara.