Debatt: ”På anslagsfronten intet nytt”

Jag har arbetat som folkhögskollärare sedan 1996. Det är en lång tid och att jag fortfarande är kvar i det yrket beror på att jag till absolut största delen har trivts bra. Det är ju framför allt kontakten med våra deltagare som är det stimulerande, att få finnas med på deltagarnas resa till behörigheter för vidare utbildning eller att få finnas med i en yrkesutbildning för deltagarnas framtida möjligheter att få arbeta med det som de länge önskat sig. Men också, förutom att få finnas med i den formella utbildningsresan, att få finnas med i en folkbildning och i ett växande som ju också utvecklar en själv som lärare och människa, varenda dag egentligen.

Men det finns något som skaver hos mig och gör det allt mer som åren har gått. Det är statens inställning till folkhögskola och därmed till oss som arbetar där. Det har hörts många lovord från ansvariga ministrar under årens lopp, från både riksdagspolitiker och lokala politiker om hur bra folkhögskola är. Jag har förutom det också hört lovord från IM-program på gymnasieskolor där de rekommenderat sina deltagare att söka till oss då vi kan ge dem bättre möjligheter. (Detta trots att vi har mindre resurser än vad de har).

Beklagar låg lön

Jag har i bland annat i denna tidning, Folkhögskolan, läst flera artiklar under årens lopp om att anslagen har minskat eller i vart fall inte skrivits upp vare sig mot inflation eller i relation till gymnasiet eller grundskolan. Skillnaderna har i stället under tiden som jag arbetet på folkhögskola ökat. 

Jag har under min tid arbetat med tolv olika rektorer/ biträdande rektorer. Alla har talat om frågan om bidragen och hur de har urholkats under tid. Alltid har det relaterats till att Folkbildningsrådet och organisationerna Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO)  och de Offentligägda Folkhögskolors Intresseorganisation (OFI) som är för rektorer och FHF Folkhögskoleföreningen (FHF) som är för politikerna, att det är de som arbetar med frågan om ersättningar och bidrag för folkhögskolornas räkning. Vårt fackförbund har också relaterat till dessa instanser.

Vad vi kan konstatera är att sakernas tillstånd inte har blivit bättre.

Detta märks inte minst varje år i mars, april när nya löner ska förhandlas fram på de lokala skolorna. När jag började som lärare så var lönerna ungefär de samma på gymnasiet och på folkhögskolorna, ibland faktiskt något högre på folkhögskolan. Nu skiljer skapligt mycket som ni vet. Med olika möjligheter som också införts på grundskolorna och gymnasierna med karriärvägar, förstelärartjänster och att man kan få ersättning för att arbeta i särskilt utsatta områden med mera, så kan lönerna skilja sig än mer. 
Jag känner till rektorer som får börja anställningsintervjuer med att beklaga skolans låga lön, för att se om den sökande överhuvudtaget vill gå vidare i en intervju. Det är inte undantag längre att personer tacka nej till anställning på en folkhögskola på grund av att de inte vill gå ner i lön så mycket som skulle krävas. Det är inte heller undantag att vi förlorar bra medarbetare till andra skolformer då dessa betalar bra mycket mer.

Samma visa

Jag har funnits med i löneförhandlingar under olika perioder under många år på vår skola.

Oavsett rektor och år, så har jag alltid fått höra samma inledande mening från ledningen.

“Som ni vet så har anslagen till skolan inte ökat i den takt som är önskvärt, så vårt utrymme är ytterst begränsat. Vi vet inte ens hur vi ska kunna få allt att gå ihop. Om vi ökar något på lönerna måste något annat viktigt stå tillbaka på skolan. Hur gärna vi än vill så är det den verklighet som vi har att förhålla oss till”.

Rektorerna har ju rätt. Det är ju så. Jag är övertygad om att alla de rektorer som jag har haft, uppriktigt velat att vi skulle få både högre lön och kanske också några andra förmåner såsom ökat friskvårdsbidrag med mera. Så i sak är deras vilja god, men de har begränsade möjligheter.

Det är just här som det stora problemet finns till att det är samma sak varje år. 

Det är min uppgift som lärare att sköta undervisningen och allt som hänger ihop med det. Det är inte mitt ansvar att ta ansvar för skolans ekonomi. Det är det som är problemet att rektorerna nu lägger över konsekvenserna av detta på oss och att det blir vi som på olika sätt får märka av det försämrade läget. Det handlar inte bara om otillräckliga löneökningar (som räknat med inflation många gånger inte är en reallöneökning).

Ta större ansvar

Skolornas styrelser och ledningar måste ta ett större ansvar för skolornas ekonomiska situation.

Det räcker uppenbarligen inte med att säga att Folkbildningsrådet och organisationerna RIO, OFI och FHF arbetar med dessa frågor. De får söka andra vägar. Om ett fotbollslag förlorar de flesta matcher under flera så kan man inte säga att man håller fast vid samma taktik. Då får man prova något nytt, åtminstone också. 
Det som skaver alltmer är just detta, att alltid få höra samma sak om uteblivna realbidragsökningar och sedan också från ansvariga politiker få höra vilket fantastiskt arbete vi gör och vad betydelsefull vår skolform är. Men visa det då också i ersättningarna som ni ger till vår skolform så vi kan göra det bra arbete som ni säger att vi gör och ska  göra! 

Det är dags för oss som lärare att ställa större krav på att skolorna styrelser och ledningar får hitta nya vägar eller i vart fall kompletterande vägar, för att öka möjligheterna för oss lärare att hänga med i löneutvecklingen och få de ekonomiska resurser vi behöver för att kunna genomföra undervisning med den goda kvalité som alla önskar.

Vi gör vårt. Nu är det upp till er rektorer och skolstyrelser att göra ert i ett än större ansvar inom det här området.

Jag vill inte att någon folkhögskollärare i kommande löneförhandlingar ska få höra samma visa som jag och många andra har fått höra under många år. Konsekvenserna av brister i skolans ekonomi kan inte läggas på tillbakahållna löner eller sämre arbetsförutsättningar hos lärarna. 

För att travestera titeln på en bok som jag läste i gymaniset, så hoppas jag att ingen vid framtida löneförhandlingar som inledande fras ska få höra, "På anslagsfronten intet nytt”.

Åke Arvidsson, folkhögskollärare.