Få sökande men hett efterfrågade på arbetsmarknaden

Efter fyra år är Evelina Wallin snart färdig teckenspråkstolk och ser fram emot att börja jobba. Foto: Magnus Wahman

Teckenspråksutbildningarna är de längsta utbildningarna som finns på folkhögskola, fyra år. Det hindrade inte Evelina Wallin, 23, att söka utbildningen. I vår går hon sista terminen på utbildningen till teckenspråkstolk på Fellingsbro folkhögskola.

– Det är himla tråkigt att färre söker hit, för det är verkligen en högkvalitativ utbildning, säger hon.

Evelina Wallin fick upp ögonen för teckenspråksvärlden när hon, året efter gymnasiet, arbetade på en särskola hemma i Örkelljunga. En kollega berättade att utbildningen i Örebro ansågs bra.

– Jag vet inte hur jag tänkte egentligen, jag är så hemkär och inte alls den typen som ger mig iväg på egen hand, men jag kom in och då tog jag min resväska och åkte.

Hon tror det var hennes vetgirighet som tog överhanden. Och hon har inte behövt ångra sig.

– Redan första veckan kände jag att jag hamnat helt rätt.

– Det är bra att det finns en akademiserad tolkutbildning, det höjer yrkets status, säger Helena Sikh, lärare på teckenspråks­utbildningen.

Fellingsbro folkhögskola i Örebro är en av de tre folkhögskolor i landet som erbjuder en fyraårig utbildning till teckenspråks- och dövblindtolk. De övriga är Västanviks och Södertörns folkhögskolor. Mellan 2018 och 2019 minskade söktrycket till dessa utbildningar drastiskt. Men lärarna vid utbildningarna hade en bild av att behovet av teckenspråks- och dövblindtolkar fortfarande finns. De tre folkhögskolorna beslöt sig därför för att göra en gemensam kartläggning av hur efterfrågan på arbetsmarknaden ser ut. Fellingsbro folkhögskola fick uppdraget. Helena Sikh, lärare i teckenspråk och dåvarande utvecklingsledare på skolan gjorde kartläggningen, genom att, på senhösten 2019, intervjua företrädare för tolkcentraler och tolkbolag.

Resultatet av kartläggningen presenterades i maj 2020. Det visade att behovet av teckenspråkstolkar är stort, inte minst i Örebro län, där det bolag som utför bildtelefonitolkning finns.

– De anställer kontinuerligt och dammsuger utbildningarna efter folk. Många av våra före detta deltagare arbetar där, säger Helena Sikh och påpekar att framför allt regionernas tolkcentraler inom några år också står inför stora pensionsavgångar.

Ändå finns en viss osäkerhet på arbetsmarknaden hos de privata aktörerna, särskilt i de regioner där teckenspråkstolkning lagts ut externt, och alltså upphandlas.

– Många tolkbolag vågar inte tillsvidareanställa, säger Helena Sikh.

Hennes kartläggning visade också att ingångslönen för teckenspråkstolkar är låg, vilket hon tror i viss mån kan avskräcka människor från att gå utbildningen, i synnerhet som den är så lång.

Sedan kartläggningen blev klar har det osäkra arbetsmarknadsläget blivit än mer osäkert, på grund av pandemin. En del privata tolkningsbolag har tvingats permittera. Och även om trycket på digital tolkning ökat kraftigt, tycks många avvakta med att anställa, konstaterar Helena Sikh.

– Men jag tror det kommer att vända i takt med att vi går ur pandemin. Sen är det säkert så, att många fortsätter med distanstolkning.

Hon nämner också att flera av arbetsgivarna hon intervjuade för rapporten hade tankar om att det kommer utvecklas nya arenor för utbildade dövblind- och teckenspråkstolkar att verka inom.

– Det kan komma att ställa högre krav på kompetens och följsamhet.

När Evelina Wallin sökte utbildningen hade hon inga tankar kring sådant som arbetsmarknad och arbetsvillkor.

– Nja, jag undersökte inte saken jättenoga, men jag hade förstått att det är brist på teckenspråkstolkar. Det känns bra att ha valt ett yrke där man kan göra nytta, samtidigt som det är jätteroligt.

– Sen har jag insett att ingångslönen är väldigt låg och det är ju lite synd efter en lång och tuff utbildning, även om jag inte valt den för att tjäna en massa pengar. Men vi försöker kämpa för att höja statusen på yrket.

Forshaga Gabriella Hjalmarsson går sitt första år och har tre år kvar på teckenspråksutbildningen.

Forshaga Gabriella Hjalmarsson, 50, började på utbildningen i höstas och är lika entusiastisk över den som Evelina Wallin. Hon tycker det är märkligt att antalet sökande till tolkutbildningarna minskat. Hon flyttade från Stora Skedvi i Dalarna till Örebro i samband med att hennes hörselskadade dotter började på en skola för hörselskadade i stan. Det fick henne att på allvar börja fundera på att utbilda sig till teckenspråkstolk, något som hennes äldsta dotter redan gjort, också hon på Fellingsbro folkhögskola.

Tidigare har Gabriella arbetat bland annat som personlig assistent och begravningsentreprenör, men de senaste åren framför allt i sitt eget konsthantverksföretag.

– Så kom coronan och jag började undra hur det skulle gå med mitt företag. Så jag tänkte nu är det dags. Och så kom jag in, det var en lyckans dag!

Med tanke på att söktrycket till dessa tolkutbildningar minskat är utfallet ändå bra, konstaterar Helena Sikh. För några år sedan var det inte ovanligt att hälften av deltagarna avbröt redan efter ett eller två år, berättar hon. På Fellingsbro folkhögskola är det inte så längre.

– Vi tror det har att göra med vårt antagningsförfarande, säger Anita Fredriksson, lärare i teckenspråk och kursföreståndare.

Hon berättar att de som söker till utbildningen bjuds in till en heldag då de dels blir intervjuade, dels får göra olika övningar.

– Teckenspråk är ju ett visuellt och gestuellt språk, och det är inte alla som har förmågan att lära sig det. I bästa fall ser vi det redan då. Vi tycker också det är viktigt att de får se skolan och träffa oss, för att få en tydligare bild av vad utbildningen innebär. En del känner redan då om det är rätt utbildning för dem eller inte, säger Anita Fredriksson.

2011 omfördelades statsbidraget till de folkhögskoleförlagda tolkutbildningarna så att en stor del av bidraget som Myndigheten för yrkeshögskolan fördelar istället skulle gå till finansieringen av en akademiserad teckenspråkstolksutbildning vid Stockholms universitet. Detta innebar att fyra av landets då sju folkhögskoleutbildningar till teckenspråkstolk lades ner. Men Helena Sikh och hennes kollegor ser inte universitetsutbildningen som ett hot.

– Det är bra att det finns en akademiserad tolkutbildning, det höjer yrkets status och befrämjar forskning på området, så den är ett bra komplement till oss, säger Helena Sikh och berättar att söktrycket minskat även på universitetsutbildningen, sedan den startades 2013.

Evelina Wallin i tecknartagen. Eftersom många tecken har flera betydelser går det inte att säga vad hon "säger", men på bilden längst till höger tolkar hon sin klasskamrat Magdalena Eklund när hon redovisar vad de två gjort under vårterminen. Foto: Magnus Wahman

Hon påpekar att tolkutbildningar på folkhögskola är mer pragmatiska med mer lärarledd undervisning, mer färdighetsträning i kombination med teoretiska studier, jämfört med kandidatprogrammet. Folkhögskoleutbildningarna innehåller, förutom undervisning i svenskt teckenspråk, svenska, och tolkning, samhällskunskap, svenska och psykologi  – ämnen som de blivande tolkarna har nytta av då de går ut i arbetslivet som tolkar, berättar hon och påpekar att en tolk måste vara bra på att möta människor, kunna reflektera över de etiska dilemman som kan uppstå i tolksituationen, med mera.

Studieförbundens teckenspråkskurser konkurrerar i ännu mindre grad med folkhögskolornas – de tjänar till att ge grunderna i teckenspråk för den som bara vill lära sig teckenspråk av eget intresse,

– Cheferna på tolkbolagen hade inte en aning om att vi hade så få studerande och fick upp ögonen för att de kanske kommer ha rekryteringsproblem om några år, säger Anita Fredriksson, lärare på Fellingsbro.

förklarar de två lärarna.

De tre folkhögskoleutbildningarna till dövblind- och teckenspråkstolk finns alla i Mellansverige. Där är också efterfrågan på teckenspråks- och dövblindtolkar störst.

– Men vi brukar ha deltagare från hela Sverige, säger Anita Fredriksson, och påpekar att Fellingsbro gynnas av att vara en regionägd skola.

– Dels har ju regionen i sig behov av teckenspråkstolkar, dels har de bra resurser.

Kartläggningen har, för Fellingsbro folkhögskolas del, lett till några konkreta åtgärder. Bland annat har skolan satsat mer på marknadsföring av utbildningen.

– Sen jobbar vi hårt med att bli bättre på att ta till oss deltagarnas utvärderingar och göra nödvändiga förändringar så snabbt som möjligt. Till exempel pratar vi inte längre om studieår utan om grupper, säger Helena Sikh och förklarar att deltagare som har förkunskaper eller av andra skäl går fortare fram kan byta till en annan grupp och på så vis förkorta sin studietid till två eller tre år.

– Många säger till oss att vi skulle få fler sökande om vi gjorde kursen treårig, men vi tror inte på att göra så, för då skulle vi istället få en del deltagare som måste ansöka om ett extraår. Det är bättre att vara tydlig med att de allra flesta behöver fyra års utbildning.

Det viktigaste med kartläggningen är att den gav en tydlig bild av hur arbetsmarknaden för yrkesverksamma teckenspråks- och dövblindtolkar ser ut.

– Och så var det väldigt bra att få kontakt med cheferna på tolkbolagen och informera dem om läget. De flesta hade inte en aning om att vi hade så få studerande och fick upp ögonen för att de kanske kommer ha rekryteringsproblem om några år och kan behöva hjälpa till att marknadsföra utbildningarna och yrket.

Forshaga Gabriella Hjalmarsson har tre år kvar och grubblade inte över de osäkra arbetsvillkoren när hon sökte utbildningen förra året.

– Jag tar en termin i taget, så får vi se. Drömmen är förstås att kunna jobba med det, men blir det inte så ser jag utbildningen som att den ger mig ovärderlig kunskap. Det är helt fantastiskt att lära sig ett nytt språk!

Evelina Wallin, som snart är färdig tolk, är i full gång med att söka arbete och tror att hennes chanser är goda. I första hand hoppas hon på att få anställning på något av de större tolkföretagen, för att få erfarenhet av olika tolksituationer, innan hon så småningom hoppas kunna återvända till Skåne och hitta jobb som tolk där.