Sara Lövestam om skrivkrisen i Sverige

Språkpolisen finns på riktigt! Det är en verklig yrkesperson som åker runt på sin hoj och delar ut böter till alla språkmissbrukare. Den insikten har växt i Sara Lövestam de senaste åren.

Kanske inte så konstigt med tanke på att språkvetaren och den tidigare SFI-läraren syns och hörs nästan överallt där språkpoliser rör sig. Hon föreläser, jobbar på ”Språkakuten” i TV4, är domare i ”Lantzkampen” i P1, skriver krönikor i Språktidningen och SvD och har med humor och skicklighet lyckats göra torr grammatik lustfylld med sina ”Grejen med…”-böcker.

– Det finns ett väldigt stort intresse för språkpolisiära frågor. Många hör av sig och ber mig säga till folk att sluta säga si eller så, säger Sara Lövestam.

I nya ”Handbok för språkpoliser” är det just vad hon gör – säger åt folk att sluta göra fel, alltså. Upplägget är enkelt. I varje kapitel lyfts en kriminell handling eller förbrytelse. Brottet exemplifieras med överträdelser från verkligheten innan frågan ”hur kunde det bli så här” ställs och besvaras. Slutligen ges handfasta tips på hur en ”good cop” snällt kan tillrättavisa språkmissbrukaren eller hur en ”bad cop” helt sonika kan be förbrytaren dra åt helvete på ett mer eller mindre sofistikerat sätt.

Är du en ”good cop” eller ”bad cop”?

– Jag är faktiskt inte mer språkpolis än de flesta människor. Som språkvetare är man mer en kriminolog, man tar reda på hur saker och ting ligger till. Men när jag jobbade som SFI-lärare var jag en riktig ”good cop”. Det måste man vara i den rollen, säger Sara Lövestam.

Hon menar att just lärare är viktiga för språkpoliskåren – i synnerhet svensklärare som har en slags dubbelagentroll.

– En svensklärare måste ägna sig åt språkpolisiär verksamhet och bryta in när folk gör fel. Det ingår i uppdragsbeskrivningen. Men svensklärare på kanske främst högstadiet och gymnasiet har också en annan viktig roll. De är i frontlinjen och snappar tidigt upp förändringar i språkbruk. Om jag exempelvis vill veta vilka nya användningar av prepositioner vi ser komma så skriver jag inte till en språkforskare. Då hör jag av mig till svensklärare, säger Sara Lövestam.

Hur står det till med svensklärarnas egna språkkunskaper då?

– Det varierar ju stort. Det går inte att generalisera en grupp människor i samhället och säga att de är helt felfria, inte ens språkforskare. Alla gör vi fel ibland. Sen får man hoppas och tro att svensklärare är mer intresserade av hur det ska vara, annars har jag lite svårt att förstå varför man väljer det yrket.

När bröt du själv mot en språkregel senast?

– I talspråk gör jag fel hela tiden, eftersom jag avbryter mig själv och använder talspråk helt enkelt. Men i skrift … hmm, jag funderar här. Jag håller på att skriva en roman nu. Då har jag en faktagranskare som är 30 år äldre än jag som har slagit ner på ett antal anglicismer som jag själv inte uppfattar som anglicismer eftersom jag är uppväxt med dem: ”samtalet gjorde henne obekväm” och ”hotellet var inte mer än ett hål i väggen” till exempel.

Kommer du ändra de formuleringarna?

– Vad tycker du? Jag kommer ta med det till mitt redaktörsmöte. Min faktagranskare har också reagerat på att jag skriver ”för ett ögonblick”, men det har jag kollat upp och det kommer jag inte att ändra. Nej, jag gör faktiskt väldigt sällan fel när jag skriver.

Finns det något språkfel andra gör som du aldrig kan låta bli att rätta?

– Nej. Men det finns en person som jag nästan aldrig kan låta bli att rätta.

Är det samma person som du pikar lite subtilt i boken för att hen tror att det stavas ”både ock”?

– Haha, jag vill inte outa någon som skriver ”både ock”. Jag vill skydda den personen från släktens fördömande. Jag kommer från en släkt med nästan bara präster och lärare, historiskt sett är det de som upprätthållit de språkliga normerna, säger hon.

I UR:s uppmärksammade program ”Skrivglappet” slås det fast att många unga väljs bort på arbetsmarknaden för att de helt enkelt skriver för dåligt. Det har lett till en debatt där många hävdar att Sverige befinner sig i en skrivkris.

Är det verkligen så illa?

– Jag kan inte svara entydigt ja på den frågan, för jag har inte tillräckligt med underlag. Och alla studier som behöver göras är inte gjorda. Det finns så många aspekter av det här. Men om det är så att unga faktiskt har blivit sämre på att skriva så finns det många rimliga förklaringar, säger Sara Lövestam och nämner några:

– Det finns ett stort läsglapp också och man vet att läsning ger skrivfärdighet. En annan sak man vet är att många unga nuförtiden ofta läser sina kompisars kommentarer i skrift. Det blir ett stort inflöde av texter med språkliga fel om man jämför med hur det såg ut förr. Samtidigt läser många färre professionellt skrivna texter som skönlitteratur och tidningsartiklar, säger Sara Lövestam.

Men trots larmrapporter vägrar den kända språkkriminologen dras med i domedagstänket. I researchsyfte har hon den senaste tiden tröskat igenom privata brevväxlingar från 1800-talet – bland annat många Amerikabrev – och intygar att det ”gjordes en hel del språkliga missar förr också”.

Den här artikeln kommer troligtvis också innehålla språkfel, men är förhoppningsvis begriplig ändå. Så vad spelar det då för roll?

– Om språkpoliser hittar fel kommer de inte att fokusera på vad som står i texten – de kommer att fastna på felen. Sedan kommer de säkert bli lite uppspelta över att ha hittat språkfel i en text om en språkpolis i en lärartidning och kanske upprymt hojta det till någon annan i hushållet.

Men alla andra då?

– De kommer också att haka upp sig, det räcker inte att en text är begriplig. Språket är inget annat än en överenskommelse och då gäller det också att vi håller oss till det vi kommit överens om. Annars blir det ryckigt och utan flyt. Det är samma sak som när man kör bil och det ligger en massa bråte på vägen. Bilen kanske tar sig fram, men det blir ingen behaglig resa.

Lyssna på Hamid & Maria om skrivkrisen!