Tror ni på fullaste allvar att ordningsbetyg har effekt?
Krönika Maria Wiman om att KD vill införa ordningsbetyg: ”Som att ett litet sketet betyg skulle få den som redan misslyckats överallt att lyckas”.
Christian Carlsson, riksdagsledamot och ordförande för Kristdemokraterna i Stockholm, är mer än lovligt nöjd! Förra veckan beslutades det nämligen under partiets riksting att man tar ställning för införandet av ordningsbetyg i skolan. På X (eller Twitter som vi bakåtsträvare säger) förklarar Carlsson, saligt att varje barn har rätt att känna trygghet i skolan.
Låt oss ta en paus så att jag kan få utlopp för mitt pågående nervsammanbrott.
Hur kan man ha missat det?
Hur i hela fridens dagar kan politiker idag, anno domini 2023, på riktigt och allvar tro att dessa hittepå-lullilull-knakelibrak-lösningar kommer att göra skillnad? Vilket parallellt universum framhärdar de sina dagar i? Hur kan man ha missat vad som händer och sker därute? Hur kan man på riktigt tro att ytterligare ett betyg, ännu mer dokumentation, ännu fler möten, ännu mer stämplingar av elever på glid kommer att göra någon som helst skillnad överhuvudtaget?
Som att ett litet sketet betyg skulle få den som redan misslyckats överallt att lyckas.
Jag blir nästan fascinerad. Jag menar, här har lärare högljutt demonstrerat från norr till söder. Folkhälsomyndigheten vittnar om 15-åringar som mår sämre än någonsin, Bris berättar om allt fler barn som ringer in på grund av skolrelaterad stress, lärare sjukskrivs på löpande band. Och mitt i detta domedagsklämtande inferno, på ett riksting för ett regeringsparti, har man alltså beslutat att just ordningsbetyg – av alla briljanta saker man kan införa – är en rimlig åtgärd.
Jag får dåndimpen. Tuppjuck! Sinnesrubbningen är på riktigt nära.
Som att det bara är att skärpa till sig
Det är som att man på allvar tror att skolan kan slimmas ner till en tunn tråd, att man kan pressa in tjugoåtta ungar i varje klass, strunta i att tillhandahålla anpassade läromedel, balansera personalstyrkan på bristningsgränsen och sedan förvänta sig att alla våra krusidull-ungar, alla våra vildingar, yrväder och spratthattar ska finna sig. Som att det bara är att skärpa till sig. Som att ett litet sketet betyg skulle få den som redan misslyckats överallt att lyckas.
Jag måste obekvämt undra över betygskriterierna. Vem bestämmer egentligen över denna norm som vi alla ska inrätta oss under? Får man ha keps? Är det okej att vara tonårigt surmulen? Måste man gå rak i ryggen med högburet huvud? Och vem är det som sätter betygen? Alla undervisande lärare tillsammans? Eller får man ett ordningsbetyg i varje ämne? Vad händer om man får F? Blir det uppfostringsanstalt då? Frågorna hopar sig lika förvirrat som hopplöst.
Jag blir superdupertrött
Om man inte har befunnit sig i en skola sedan man själv gick i skolan så låter detta säkert som ett toppenförslag. Nu ska skitungarna minsann få se vem som bestämmer och så vidare. Men för oss andra, vi som faktiskt råkar befinna oss på botten där alla politiska världsfrånvändheter dimper ner, är detta ännu ett i raden av förtvivlade plakatpolitiska gratisförslag.
Jag blir uppriktigt förundrad över politikers övertro på dokumentation. Tror man på fullaste allvar att ordningsbetyg kommer att ha någon som helst effekt på eleverna som har det som svårast? Och är det inte märkligt att samma politiker som är så ofantligt bekymrade över lärares dokumentationsbörda är så oerhört ivriga att införa mer dokumentation?
Vet ni hur trött jag blir? Superdupertrött blir jag. Megatrött. Jag blir så trött att jag nästan blir otrevlig.
