Särskilt stöd: ”Sviker både elever och lärare”

LÄS OCKSÅ: Skolverket svarar på kritiken: ”Det behövs en uppsträckning”

Hon har gjort sig känd som en skarp kritiker av de svenska skolmyndigheterna som hon menar under lång tid har drivit på idéer och tankar som försämrat skolan. Det gäller inte minst den stora mängd anpassningar som lärare förväntas kunna utföra för enskilda elever i klassrummet.

– Skolmyndigheternas direktiv har varit att läraren ska anpassa och ”differentiera” undervisningen, använda digitala verktyg som ”hjälpmedel” och ersätta läsning och skrivande med lyssning och muntligt för elever som har svårigheter.

– Skolverket har ett stort ansvar för att dessa oveten­skapliga modeller och tankar fått stort genomslag, men även Specialpedagogiska skolmyndigheten och de andra skolmyndigheterna. De har med hjälp av en svårgenomtränglig mängd pilar, gångar och bubblor utvecklat en modell för hur skolor ska agera som i princip går ut på att förhindra att elever får särskilt stöd. Modellen låter påskina att om läraren bara arbetar på rätt sätt i klassrummet, genom att ”tillgängliggöra lärmiljön” och anpassa jättemycket, behövs det knappt något särskilt stöd.

Är det så?

– Naturligtvis inte. Det är humbug. Elever som har svårt att lära sig att läsa blir inte bättre på det genom anpassningar – som att slippa läsa – utan genom insatser av speciallärare som med vedertagna metoder lär dem att läsa.

Om lärarna bara tillgängliggör lärmiljön och anpassar undervisningen tillräckligt mycket behövs det – nästan – inget särskilt stöd, enligt skolmyndigheternas hårt kritiserade modell.

”Skolmyndigheternas agerande är obegripligt”

Filippa Mannerheim menar att specialpedagogikens fokus har flyttats från att ge elever i behov extra träning till idéer om full inkludering och att det är lärmiljön runt eleven som behöver justeras.

En billigare lösning, skulle cynikern säga. Individuellt stöd av speciallärare kostar pengar.

– Jag förstår att huvudmän med tuffa besparingskrav eller vinstintresse har ett intresse av att vänta så länge som möjligt med att sätta in särskilt stöd. Vad jag inte förstår är varför skolmyndigheterna, som ju ska värna elevernas kunskapsutveckling, agerar så här. De sviker lärarna, de sviker eleverna. De sviker framför allt de elever som är i stort behov av extra stöd och hjälp. Skolmyndigheternas agerande är obegripligt och har gjort att elever inte klarat skolan.

Beskriver myndigheternas råd som skadliga

Filippa Mannerheim berättar om en omdebatterad, men numera avpublicerad film från Specialpedagogiska skolmyndigheten.

– I filmen hävdade man att ingen elev ska behöva lämna klassrummet för att få stöd. Det gäller bara att differentiera och individanpassa undervisningen i tillräckligt hög utsträckning. Tidigare hävdade skolmyndigheterna i sina specialpedagogiska moduler även att barn har olika lärstilar, att elevers lärande ”är lika unikt som deras fingeravtryck”. Det är en neuromyt.

– Efter omfattande kritik har man numera rensat bort en del kodord. Men kvar finns den i högsta grad ovetenskapliga och skadliga idén att differentiering och individualisering utgör en god pedagogisk modell i klassrummet, vilket är jätteallvarligt. I synnerhet för elever med NPF.

Individuella anpassningar ”en orimlig premiss”

Helklassundervisning är i grunden en kollektiv process.

– Som lärare undervisar vi utifrån den nivå som gruppen befinner sig på. Att vi ska utgå ifrån alla individuella olikheter som kan finnas i ett klassrum är både en barock och orimlig premiss. Individuella anpassningar av lektionsinnehåll och upplägg – för att möta varje elevs individuella intressen, förmågor och förkunskaper – försämrar dessutom möjligheterna till lärande förutom att det skapar enorma klyftor i ett och samma klassrum.

– Om jag erbjuder eleverna ett smörgåsbord att plocka ifrån kommer framför allt de svagare välja bort det som är jobbigt och då inte att utvecklas.