Paradigmskiftet på  Eskilstuna folkhögskola

– Jag känner att jag har fått ett förtroende, att jag nu kan göra mitt jobb mycket bättre och att hela personalgruppen ses som ett kollektiv som jobbar tillsammans, säger Patrik Danielsson, konstlärare och samhälls­lärare på konstlinjen. Foto: Raafat Al-Janabi

Det finns händelser och ögonblick som kan avgöra vilken riktning man tar i livet. En sådan händelse skedde en morgon 2014 när Daniel Berton var på väg till sitt arbete på Eskilstuna folkhögskola. Han var 35 år och funderade på att sluta. Han hade jobbat 13 år på skolan. Som skyddsombud hade han fått en god inblick i skolans verksamhet och hade en ganska klar uppfattning om vad som behövde göras. I ett dokument skrev han senare att ”verksamheten skulle kunna påstås befinna sig i ett slags depression”.

Verksamheten var hårt styrd. Det fanns ingen samsyn på pedagogiken och identiteten som folkhögskola. Den som ville pröva något nytt och gå utanför ramarna hölls tillbaka. Där fanns konflikter i personalgruppen och en ledning som saknade förmåga att ta tag i dem. Det var mycket han ville säga men kände sig obekväm eftersom han inte ville göra folk ledsna eller arga. Han halvlyssnade på radion och funderade på varför man inte vågade prata öppet om problemen på skolan.

På radion kom ett inslag som handlade om afghanska lärare. Reportern berättade om lärare som blev sprängda i luften av talibaner och skolflickor som blev mördade för att de ville gå i skolan. Insikten var drabbande: här satt han och var rädd för att folk skulle bli arga om han sa vad han tyckte, samtidigt fanns det kollegor i ett annat land som rutinmässigt blev mördade eller så blev kanske deras elever dödade!

Folkhögskolan ligger i ett klassiskt industriområde i Eskilstuna, Munktellstaden, med sina många gamla, numera vackert restaurerade, tegelbyggnader. Skolan är inrymd i traktortillverkaren Volvo bms gamla lokaler. Skolans biträdande rektor, Williams Pereira, möter mig i den upplysta entrén. Han arbetade tidigare som biträdande rektor på en grundskola innan han 2011 anställdes på folkhögskolan. Vi slår oss ned i hans kontor, ett litet rum med stora fönster som vetter ut mot korridoren, ett arbetsbord med dator på, ett sammanträdesbord och fönster mot gatan.

För ett år sedan mötte jag honom på ett seminarium där han berättade om skolans nya kurs, Solcell i teori och praktik, där man bland annat utbildar solcellstekniker och projektledare. Men det var hans poäng som fick mig att lystra till: det viktiga var inte att deltagarna fick jobb efteråt, vilket de fick, eller att de lärde sig montera solcellspaneler och blev solcellstekniker. Det viktiga var att de fick en förståelse för att de kan ta makten över sina liv och göra något de själva önskar i framtiden.

– Nu pratar vi inte längre om hur många timmar personalen ska jobba. Vi pratar om hur många timmar deltagarna behöver, säger Williams Pereira, biträdande rektor på Eskilstuna folkhögskola

– Det kommer många politiker på besök och ofta får vi frågan: Vad blir de? Svaret är enkelt. De blir ingenting. Det handlar om vad man vill göra med sitt liv. Varje person måste själv definiera vad som är syftet med utbildningen, säger Williams Pereira.

Daniel Berton har kommit in i rummet och slagit sig ned vid sammanträdesbordet. Han säger att ursprunget till solcellskursen var utifrån folkbildningens första syfte:

– Det har egentligen bara med demokrati att göra. Energi är en av de största maktfaktorerna i Sverige och alla andra länder. Om alla hade solpaneler på taket kan man göra ganska drastiska protester genom att stänga av dem, om landets kommuner får största delen av sin energi från solceller. Det är en enorm maktfaktor. Att se till att det finns fler som vill och kan driva solceller är ett sätt att bidra till demokratin.

När Daniel Berton tog över som rektor 2014 inleddes ett paradigmskifte, i både synsätt och arbetssätt, på skolan. Tidigare bestämdes allt av ledningen. Williams Pereira hade bland annat ansvaret för ekonomin och lärarnas tidsrapporter.

– Det var väldigt styrt på den tiden. Jag fick in kilometervis med tidsrapporter som jag skulle gå igenom. Det upptog tjugo procent av min tid. När lärare ville köpa papper och pennor eller anlita en föreläsare kom de till mig och frågade. På den tiden handlade diskussionerna om lektionerna skulle vara sextio eller fyrtio minuter. Ska det serveras smörgåsar med eller utan gurka? Och nu är jag inte ironisk, säger han med allvarlig min och fortsätter:

– När vi försökte komma in på pedagogiska samtal möttes det nästan med ett aggressivt beteende. Vi hade en arbetskultur där de flesta lärare inte ville samtala utifrån sitt pedagogiska uppdrag utan diskussionerna handlade om minuter och var man skulle jobba eller vilken bok man skulle köpa.

Men det var inte bara att verksamheten var detaljstyrd. Flera av dem som arbetat länge på skolan var kulturbärare och, som Daniel Berton såg det, experimenthämmare: ”det där hade man gjort förut”.

– Det ihop med att det fanns ett låt-gå-ledarskap gjorde att det blev mycket av informellt ledarskap. Ville man något var det inte tydligt vart man skulle vända sig, säger han.

– När någon söker till allmän kurs säger den personen: Hej, jag behöver hjälp och stöd för att komma vidare i livet och jag vill omvandlas och bli något annat än det jag är idag, säger Daniel Berton, rektor på Eskilstuna. Foto: Raafat Al-Janabi

Daniel Berton anställdes redan 2001 som musiklärare i allmän kurs med musikinriktning, 21 år gammal. Lärarjobbet såg han mest som en födkrok mellan spelningarna. Efterhand växte intresset för pedagogiken och att skapa en plats för dem som inte har lyckats i skolan. Hur gör man för att skapa ett alternativ där de kan lyckas? Då musikkurserna låg långt från den övriga skolan, strax utanför Eskilstuna, var det heller ingen som hade några synpunkter på hur man jobbade.

– Folkbildningen bär på en enorm frihet och där kunde vi verkligen leva ut den. Ingen hade några åsikter om hur vi gjorde. Ingen sa nej eller att ”det har vi redan försökt”. Vi kunde experimentera. Vi hade en otrolig frihet och kunde fördjupa oss i de pedagogiska frågorna.

Han blev kvar på skolan och började att undervisa även i andra ämnen. År 2010 valdes han till skyddsombud och hösten 2014 fick han frågan om han kunde hoppa in som tillförordnad rektor. Först sa han nej.

– Jag hade aldrig haft ambitionen att bli rektor. Jag var på väg bort. Alla mådde dåligt och jag gillade inte heller förutsättningarna för rektorsjobbet. Men sen ändrades de och jag hade ju haft mycket åsikter om allt och tyckte jag hade en bra bild av vad som behövde göras. Nu blev villkoren de rätta och från hösten 2015 blev jag ordinarie rektor.

Det primära var att skapa arbetsro och en medvetenhet om det arbetsmiljöansvar varje enskild medarbetare har. Han konfronterade en del av dem som hade någon form av informellt ledarskap.

– När jag säger att du som kollega inte har rätt att skrika någon i ansiktet för att du tycker att han gör fel menar jag att jag som rektor inte heller har rätt att göra det. Vi är alla en del av arbetsmiljön. Och att inte ta sitt arbetsmiljöansvar är en form av arbetsvägran som leder till uppsägning. Tar man inte det på allvar ska man inte jobba hos oss. Det hade ingen pratat om förut. Jag var konfrontativ och sa: Så här är det.

Det var mycket skitprat på skolan och det var det du ville få slut på?

– Ja, det var det. Och jag ville få slut på att man höll varandra tillbaka. Frihetens baksida är att man hindrar och håller tillbaka varandra, korrigerar och reglerar. Ledningens roll är att få bort de där korkarna som proppar igen. Att man accepterar och respekterar och inte hindrar varandra.

Du är en ung, nybliven rektor och ändå ganska orädd att konfrontera medarbetare.

– Jag tror att det här tunga året 2014 bäddade för att jag inte längre orkade att vara alltför försiktig. De afghanska lärarna stod ju för någonting i Afghanistan. Det lilla jag behövde göra var ju att stå för något i Eskilstuna. Det var så sjukt lite i jämförelse med det. Vi har yttrandefrihet. Vi har demokrati. Min röst är lika mycket värd som alla andras.

Två stora förändringar som genomfördes var styrningen av ekonomin och att man skrev ett nytt arbetstidsavtal som gjorde slut på tidsrapporteringen. Det var framför allt William Pereira som drev på.

– Nu pratar vi inte längre om hur många timmar personalen ska jobba. Vi pratar om hur många timmar deltagarna behöver, säger han.

Genom att utgå från deltagarnas behov anpassar man antalet lärare i kurserna. I de kurser där deltagarna behöver mycket stöd har man också högre bemanning.

– Vi kan skjuta in resurser där det behövs. Vi är en av fyra folkhögskolor i landet som har högst bemanning. Idag har vi en lärartäthet på 3,5 lärare i allmän kurs. Kravet är lägst 1, 8.

Idag behöver ingen heller fråga om pengar. Varje enskild kurs har sin egen budget där lärarna bestämmer hur pengarna ska användas. Budgeten bestäms utifrån antalet deltagare i kursen och vilken typ av kurs det är. Kurser med deltagare som behöver mycket stöd får mer.

– Vi ger varje kurs så mycket som möjligt. De pengar vi inte behöver avsätta till hyra, löner, administration etc har klasserna fått. De bedömer själva vad de har för pedagogiska behov och hur de ska använda pengarna. Jag säger: Gör vad ni vill. Det är ni som bestämmer. Det enda som måste finnas är ett syfte och en pedagogisk förklaring till vad ni gör, säger Williams Pereira.

– Den viktigaste förändringen var framtagandet av ett pedagogiskt idéprogram för skolan, säger Daniel Berton, här tillsammans med biträdande rektorn Williams Pereira. Foto: Raafat Al-Jabani

Men den viktigaste förändringen var framtagandet av ett pedagogiskt idéprogram där skolans och lärarnas roll formulerades, bland annat inspirerade av Daniel Bertons erfarenheter och pedagogiska studier från sin tid som musiklärare: den pedagogiska friheten, att våga experimentera och utgå från deltagarnas behov. Arbetet påbörjades 2015 och leddes av Daniel Berton, och landade i dokumentet Eskilstuna folkhögskolas pedagogiska idé. Där kan man läsa:

”På Eskilstuna folkhögskola är demokrati inte bara målet utan vägen.”

Pedagogens roll är att vara ”genuint intresserad av och visa omsorg (bry sig) om deltagaren och hennes möjligheter att utvecklas” och ”möter deltagaren där hon är”.

Deltagaren ska i sin tur ”visa tillit till pedagogens omsorg. Att pedagogen alltid har för avsikt att skapa bästa möjlighet för deltagaren att lyckas”.

Man gör heller ingen skillnad på allmän kurs och särskild kurs. Den pedagogiska friheten och synsättet är densamma oavsett kurs.

– När någon söker till allmän kurs säger den personen: Hej, jag behöver hjälp och stöd för att komma vidare i livet och jag vill omvandlas och bli något annat än det jag är idag. Det är exakt samma sak en deltagare säger när hon söker till konstkursen eller recycle-kursen. Vårt arbete som pedagog är att göra vårt yttersta för att införliva den önskan. Det är kärnan i bildningen. Du har kommit hit för att du har en önskan om att förändras, Säger Daniel Berton.

Att möta deltagaren där hon är innebär att pedagogen också frågar vad deltagarna vill, vad de anser att de behöver och hur de vill jobba. Det fanns de som protesterade, både mot den förändrade synen på pedagogiken och att varje kurs hade sin egen ekonomi.

– En del har till och med valt att sluta för att man inte kunde hantera den här friheten. Från början ifrågasattes det att varje kurs skulle ha en egen ekonomi och att man själv fick bestämma. De som haft det svårast är de som inte klarat att tala om pedagogik utan var vana att tänka utifrån ett jag-perspektiv och som förbereder sitt arbete utifrån sitt eget intresse istället för att utgå från vad deltagarna vill, säger Williams Pereira.

Efter lunch möter jag fyra av skolans lärare. Pernilla Nyström är lärare på Steget, en allmän kurs för deltagare som behöver mycket stöd. Hon kom till folkhögskolan 2011 efter att ha jobbat tio år på Individuella programmet, iv, i gymnasiet. Hennes specialinriktning är läs- och skrivsvårigheter. När man införde den nya läroplanen för gymnasiet, gy 11, som innebar att man slopade det individuella programmet lämnade hon gymnasiet.

– Man glömde vilka som gick på iv. Då kunde jag inte vara kvar längre. Jag låg ju väldigt nära Daniels tänk redan från början och jobbade så även på iv, säger Pernilla Nyström.

Anton Engvall har arbetat som konstlärare på folkhögskolan sedan nittiotalet. På den tiden lade man upp undervisningen i block. Han kom in fyra veckor och avlöstes sedan av en annan lärare. Under ett år kunde det vara ett tiotal lärare inblandade. Det fanns ingen som följde deltagarna hela kursen. Numera är han och Patrik Danielsson, som är både konstlärare och samhällslärare, anställda på heltid och kan följa deltagarnas utveckling från första till sista dagen.

–Det jag känner att Daniel och Williams har gjort är att jag har fått ett förtroende, att jag kan göra mitt jobb mycket bättre och att hela personalgruppen ses som ett kollektiv som jobbar tillsammans, säger Patrik Danielsson.

För att hålla liv i den pedagogiska diskussionen träffas lärarna en gång i månaden för att samtala om den pedagogik man använder i sina kurser.

– Förra gången samtalade vi om hur man kan använda ”intresse” i undervisningen. Då måste man vässa formuleringarna för att förklara vad vi gör så att andra förstår, säger Anton Envall.

Tobias Ehlin är senast anställd och började på skolan i höstas. Han kom från den kommunala vuxenskolan och undervisar i Steget tillsammans med Pernilla Nyström och tycker att de pedagogiska samtalen är väldigt givande.

– Det är jätteviktiga samtal. Det är ju det allt handlar om: Vad är det vi gör på den här arbetsplatsen? Jo vi är en skola och vi ska undervisa. Vi lär av varandra hela tiden.

I höstas deltog han också i en bokcirkel som leddes av Daniel Berton.

– Vi läste Den okunnige läraren av Jacques Ranciére. Vi var ganska få men för min del var det väldigt intressant att gå igenom en bok som handlade om ursprunget till pedagogiken och samtala om det.

Innan jag lämnar Eskilstuna berättar Williams Pereira en historia som handlar om folkbildningens andra syfte, att påverka sin livssituation. Han berättar om en kvinnlig deltagare som hade jobbat på Volvo i 15 år och var på gränsen att gå in i väggen. Hon gick skolans Recycle Design-kurs, för att hon kände att hon måste göra något annat. Här lärde hon sig att skapa och göra nya saker av återvunnet material.

– Efteråt sa hon att det var det bästa hon gjort i sitt liv. När hon kom tillbaka till Volvo var det första hennes arbetskamrater frågade: Vad blev du? Hon svarade: Jag är en helt annan människa. Jag mår mycket bättre nu. Arbetskamraterna kunde inte förstå att man kunde skuldsätta sig ett helt år utan att bli något. Men hon tog en paus och förbättrade sin livskvalitet.