"Jag gjorde mig förtjänt av det här"

– Hade inte folkhögskolan funnits som studieform hade jag nog inte klarat det. Jag hade aldrig orkat plugga på komvux, säger Robin Lindgren som nu studerar på Juristlinjen vid Uppsala universitet. Foto: Kjell B Persson

Historien om Robin Lindgren är inte den spikraka sorten. Det finns ingen självklar början, inte heller någon rosenskimrande slutkläm. Däremot en bergochdalbanefärd i form av hopplöshet och vilsenhet, missbruk och skoltrötthet, men också mognad, stort driv, goda betyg och stora drömmar. Stensunds folkhögskola spelar en viktig roll i historien om Robin.

Men vi inleder i nuet, en varm men blåsig eftermiddag i augusti. Robin Lindgren kommer ut ur huset där han numera bor, nära centralstationen i Uppsala. Tidigare den här dagen har han jobbat på ett boende för personer med funktionsnedsättningar, han växlar mellan fyra olika verksamheter innan universitetsstudierna drar igång igen.

Han har valt ut ett fik, Odinsborg i Gamla Uppsala, en plats så full av historia att man skulle vilja att de gamla Kungshögarna kunde tala. Men Robin Lindgrens historia börjar med en idyllisk uppväxt i Trosa.

– Jag var lite strulig, lite stökig i skolan, men det var en bra tid. Jag hade kompisar, bytte ishockeybilder, spelade innebandy och streethockey, lekte på gårdarna. Det var tiden före smartphones och datorer.

Mamma var dagmamma i många år, nu arbetar hon på samma sorts boenden som Robin, precis som Robins pappa som länge arbetade på ett finsnickeri och sedan som monterare.

I juli fyllde Robin 31 år och han säger nu, inne på Odinsborg, att han tappade den lite duktiga delen av sig själv när han var fjorton, femton år. Det var också då han slutade idrotta och istället blev intresserad av att festa. När Robin började i gymnasiet var han skoltrött redan från början, hade svårt att koncentrera sig och blev inte mindre trött av att busspendla ett par timmar varje dag. Han gav upp rätt snabbt och började på Stensunds folkhögskola strax utanför Trosa, på den då nya Bygg & fastighetslinjen. Den beskrivs nu, och det gällde nog då också, som en chans att börja om, ”en ny start och något som kan förändra liv”. Där gick han mellan 2005 och 2007.

– Men det var misslyckat alltså. Det var mest fritid och fester. Jag gick inte in för studierna precis utan de var mer tidsfördriv. Jag var otrygg i mig själv och lite stängd. Om jag hade kunnat prata med den Robin jag var då hade jag sagt att han skulle skärpa till sig. Jag hade nog också sagt: Sup inte så hårt, sluta röka och snusa, börja inte med cannabis, börja om på

Stensund när du är 24 istället för när du är 29.

Mika Koskinen är lärare på Stensund och började på Bygg & fastighetslinjen när Robin gick sin sista termin. Mika kommer ihåg en skoltrött kille som hade vänt på dygnet och ”inte riktigt visste meningen med livet”.

– Men han hade alltid glimten i ögat och var öppen för allas olikheter i den brokiga klassen. Hade man sagt till honom då att han skulle plugga en teoretisk utbildning skulle han väl ha skrattat brallorna av sig. Men Bygg & fastighetslinjen är som att så ett frö, vi vill att de ska hitta något slags mål, säger Mika Koskinen.

 – Stensund jobbar hårt för att man ska vara med i gemenskapen. Om jag hade kunnat prata med den Robin jag var då, då hade jag sagt att han skulle skärpa till sig.  Foto: Kjell B Persson

Efter den första vändan på Stensund jobbade Robin på Statoil i Järna, sedan flyttade han till Oslo där han arbetade med bilar för Europcar. Han har jobbat på restaurang och på skola som resurs. Men Robin har också supit hårt i perioder då han har tappat greppet om allt, som han uttrycker det, om både jobb och räkningar. Inkassobreven har fyllt år på hans golv och han har druckit fem-sex gånger i veckan i flera månaders tid.

– Den vägen har man ju testat. Jag antar att jag har lärt mig av det. Jag vet vart det leder. Ofta har jag svårt att hålla det på en rimlig nivå. Ska jag ta två-tre öl blir det lätt tio till, säger Robin Lindgren som poängterar att han inte har något sug efter alkohol.

Jag slås av hur obesvärad han är av att berätta hur hans liv har varit. Även det står nog i bjärt kontrast till hur han var när han gick på Stensund i mitten av 00-talet. Men hösten 2016 var han redo igen och läste allmän kurs, först äventyr och träning och sedan, andra året, beteendevetenskap.

– Det gnagde under många år, att jag ville ha möjligheten att kunna plugga vidare. Jag ville inte komma på senare att ”det här vill jag plugga”. Men hade inte folkhögskolan funnits som studieform hade jag nog inte klarat det. Jag hade aldrig orkat plugga på komvux, menar Robin Lindgren.

På folkhögskola får eleverna hjälp med att organisera sina studier, på komvux är det elevernas eget ansvar att planera sina dagar och det hade inte passat honom, i alla fall inte då. Risken är stor att han hade skjutit upp saker, stort som smått och till slut inte fått något gjort. Målet blev efterhand tydligare. Han skulle få högsta betyg. Bara så kunde dörrarna öppnas till spännande högskoleutbildningar.

– Jag bestämde mig för att vara i skolan, det är viktigt att visa att man är där och att man vill vara där. Jag tänkte att så länge jag är på lektionerna, då ökar chanserna att få det jag vill. Då kunde jag inte sova länge på morgnarna och missa lektioner. Det var inte seriöst, jag kunde inte hålla på så längre. Det har med mognad att göra, säger Robin Lindgren som menar att Stensund jobbar stenhårt för att alla ska vara med i gemenskapen, att alla ska känna sig välkomna.

– Men om någon inte vill vara med, vill hålla sig utanför, då är det svårt, menar Robin och tänker på hur han själv var under sina första två år på skolan.

Att bo på skolan var också viktigt för Robin när han gick där mellan 2016 och 2018. Det gav honom möjlighet att fokusera på studierna, men också att komma från sin lägenhet inne i Trosa och de dåliga vibbar han fick av den.

I början av det sista året fick alla elever skriva brev till sig själva där de skulle formulera sina förväntningar på läsåret. I mitten av brevet skrev Robin att hans mål var att få en fyra, det högsta studieomdömet och att allt annat skulle vara ett misslyckande.

– Längst ner skrev jag: ”Du fick en fyra” med en glad smiley till. För vi skulle få tillbaka brevet när vi fått våra betyg. Jag glömde bort det där men blev väldigt glad när vi i slutet av läsåret fått våra betyg och sen breven. Jag fick en fyra och öppnade brevet.

När han öppnade brevet insåg han också att han träffat en tjej på skolan, redan de första dagarna. Längst ut på papperet med jätteliten text hade han nämligen skrivit ut hennes namn. De hade inte ens pratat med varandra. Han vågade inte skriva det rakt ut, ”ifall det skulle skita sig”. Men det sket sig inte. Nu bor de tillsammans i den där lägenheten i Uppsala, Ida och Robin.

– Berättelsen om Robin Lindgren är en sån här solskenshistoria där folkbildningen faktiskt har gjort skillnad. Naturligtvis har han gjort det stora jobbet själv men jag tror att folkbildningen och folkhögskolan gav förutsättningarna för Robin att växa och att göra det i rätt takt, säger Tommy Fogelberg som tidigare var rektor för Stensunds folkhögskola.

Han minns den Robin som gick på skolan 2005-07 och beskriver honom som en ganska trött person, alls inte stökig men inte intresserad av bokliga studier.

– När han sedan kom tillbaka många år senare blev han en drivande person, i idrottsföreningen och i skolsamhället. Jag tror att folkbildningen hjälpte honom att hitta sin väg i livet under ordnade, långsamma och tydliga former. Det passade honom, menar Tommy Fogelberg som då Robin slutade med högsta betyg tog till det stora ord-artilleriet: ”Se för fan till att förtjäna det här. Gör något bra. Du är ämnad för större ting”.

– Jag vill jobba med människor, psykolog kanske. Kanske är det lättare att identifiera sig med folk om man haft det svårt själv. Foto: Kjell B Persson

Nu läser Robin Lindgren andra terminen på juristprogrammet, det blev juridik efter att han som han säger det själv, halkade in på det spåret. Han slutade på Stensund i juni 2018 och när han och Ida reste under hösten sökte han till bland annat juristlinjen.

– Det var mer för skojs skull. Jag tänkte att jurist, ja, det vore ju coolt, intressant och sofistikerat. Och man kan tjäna en massa pengar. Så jag började i vintras och det är svårt som fan, i alla fall om man siktar på högsta betyg.

Men trots att han fixade studierna den första terminen på juristlinjen är han inte helt säker på att det är rätt väg även om han till slut bestämde sig för att gå även den andra terminen. Intresset finns där men passionen, den söker han fortfarande efter. Psykologyrket skulle passa honom, tror han. Men den utbildningen är ännu svårare att komma in på.

– Att jobba med människor, det är det jag vill. Psykolog inom skolvärlden kanske. Hjälpa folk. Kanske är det lättare att identifiera sig med folk om man har haft det svårt själv. Vi får se, jag kommer att fortsätta att söka till den utbildningen i alla fall.

Vad gör du om fem, tio år?

– Jag har ett jobb som jag trivs med. Det är väl det mest grundläggande, att jag vill kunna försörja mig utan att det känns jobbigt. Då är jag ganska nöjd. Och så har jag säkert en eller två ungar, ler Robin Lindgren.