"Det var inte okej att raka sig varje dag"

–  Jag har lärt mig att folkhögskolan är inte bara en skola. Lärare kan också bilda sig här. Foto Lasse Burell

Det här är inte första gången som Keyvan Ahsant är med om att undervisning sker på distans av säkerhetsskäl. När han gick på gymnasiet i födelselandet Iran, och kriget gjorde det otryggt att vistas i skolorna, sändes utvalda lektioner på tv.

Proven fick skrivas i skyddsrum.

I dag, som lärare i fysik och matematik på Jakobsbergs folkhögskola, därtill kursansvarig för natur/tekniskt basår på allmän kurs, är det Keyvan Ahsants uppgift att göra distansundervingen stimulerande.

– Det viktiga är inte att följa boken utan att hitta intressanta problemlösningar. Jag använder en metod som jag kallar ”live process”. Det innebär att jag ställer spontana frågor: ”vad har du gjort i dag?” Sedan baserar vi problemlösningen på exempel från deltagarnas vardag. Så försöker jag tända deras analysförmåga.

Idag finns teknik som gör distansundervisning smidig, anser Keyvan Ahsant, men hur den används går alltid att förfina. Inledningsvis lånade han hem en whiteboard-tavla från skolan, satte upp den i garaget. Nu har han hittat fram till ett system med två kameror; en där deltagarna kan se hans ansikte, en annan där de kan följa hans uträkningar i realtid medan han skriver ner dem på papper. På så vis suddas inget bort och anteckningarna kan läggas ut i det digitala klassrummet när lektionen är avslutad. Dessutom, tillägger Keyvan Ahsant med ett litet leende, är hans nya klassrum, det kombinerade sov- och arbetsrummet, bättre för hälsan än det ruggiga garaget.

En oväntad bieffekt av distansundervisningen är att närvaron ökat – även om det gäller att kolla då och då att deltagarna inte hamnar på villovägar efter att de loggat in… Till skillnad från några av sina kollegor kräver Keyvan Ahsant inte att deltagarna syns i bild.

– När jag tar närvaro vill jag se deras ansikten. Sen är det frivilligt. Ibland vill folk inte. En person kan bli stressad av det, andra har kanske ett hem som de inte vill visa upp.

Hem och hemhörighet, såväl geografisk som psykologisk, ligger nära till hands att fundera över i samtal med Keyvan Ahsant. För hur hamnade han, som är född i Shiraz, Irans femte stad, i Sverige? Därtill som lärare på en folkhögskola inhyst i en herrgård; en som tronar på en lummig kulle ovanför centrumbetongen, och som givit upphov till ortsnamnet Jakobsberg.

Allt börjar med Keyvan Ahsants egen bildningsresa. Under uppväxten jobbade han extra på faderns borrmaskinfirma och var inställd på att ta över. Men föräldrarna, som själva saknar akademisk examen, såg hellre att Keyvan och hans tre syskon gick vidare till högre studier.

Naturvetenskapliga ämnen har alltid intresserat Keyvan Ahsant. Och det ingick i matematikstudierna att assistera professorerna i undervisningen.

– Det var andra klasskamrater som var bättre än mig på matematik, men de lyckades inte lära ut och studenterna klagade. Det var en chans för mig, förklarar han, och jag upptäckte hur mycket jag gillade det.

Det var också under den här tiden som den unge studenten träffade sin blivande fru Parisa – ”en av stjärnorna i mitt liv” säger han lyckligt – men glädjen grumlades av att skolan inte såg med blida ögon på förälskelsen.

– Det var inte väl ansett att vara ihop med en tjej. Inte heller att använda jeans eller att raka sig varje dag var okej. Det var mycket problem och det hindrade mig från att fortsätta studera i Shiraz, säger Keyvan Ahshant.

Den välskräddade jeansskjorta och de slätrakade kinderna framstår plötsligt i ett annat ljus. Odramatisk och avslappnad lärarlook i dag – riskfyllt politiskt ställningstagande i Iran 1995.

Men Keyvan Ahsant lät sig inte stoppas, han skulle ta sin masterexamen. Det innebar att han under två slitiga år pendlade till gränsstaden Kerman, nära Afghanistan. Trots att det var förenat med fara. Och trots att bussfärden som skulle ta åtta timmar snittade på tolv.

– Vi passerade genom ett stort transitområde för narkotika så det var alltid många stopp och kontroller från polisen. Men när jag tagit min masterexamen fick jag anställning som mattelärare på ett annat universitet i Shiraz. Då gifte vi oss och mitt liv började, sammanfattar han.

Snipp snapp slut? Inte alls, det unga paret var nyfiket på ett annat liv, ville se sig om i världen. Så när Keyvans Ahsants växande intresse för tillämpad matematik gjorde att han fick upp ögonen för Kungliga tekniska högskolans internationella kurser beslöt de sig för att testa Stockholm.

– Allt var klart för resan. Sedan upptäckte vi att Parisa var gravid. Så jag tvivlade mycket: ska vi åka eller inte? Ska vi ha barn eller inte? I Iran var abort förbjudet.

Grubblandet landade i två livsbejakande ”ja”: ja till resa, ja till barn. I Stockholm föddes deras första dotter och den lilla familjen fann sig väl tillrätta. Så varför ville Keyvan Ahsant återvända till Iran?

– Jag kände starkt att jag ville lära ut allt som jag lärt mig. Om numerisk analys, om hur viktigt det är att använda matematiken i samhället. Jag hade som mål att göra något för mitt samhälle, för mitt land.

Keyvans Ahsants nyförvärvade kunskaper var eftertraktade, till en början. Han utvecklade eget undervisningsmaterial, böcker som kopierades upp och spreds bland eleverna. För hans egen del fördjupades känslan av yrkesmässig tillhörighet, av att ha hittat hem.

– Jag tycker att lärartjänsten är speciell. Det är inte bara ett jobb. Man får tillbaka så mycket. När man hittar någon slags kontakt med kursdeltagarna… Att se hur avgörande ens arbete har varit, att vi lärare faktiskt hjälper människor att nå sina mål. Jag älskar den känslan.

Tillbaka i Iran hade Keyvan Ahsant fått ledningens ögon på sig: ”Keyvan pratar om Sverige” ”Keyvan använder engelska ord” rapporterade deras utsända från klassrummet. Att använda exempel från utlandet var förbjudet och de upprepade varningarna sög till slut undervisningsglädjen ur honom: familjen Ahsant, nu med två döttrar, flyttade tillbaka till Sverige 2010.

– Matematiken förbättrar hjärnan, hjälper oss förstå ”the art of thinking”. I bland vet eleverna inte ens att de håller på att ta in matematik, men de förstår ändå, för de lever i det. Foto: Lasse Burell

Omstarten tar emot att prata om. Blicken flackar, orden krånglar. Keyvan Ahsant lyckades inte hitta ett jobb som matchade hans kvalifikationer vilket tärde på självförtroendet. Rejält. Han tog uppdrag som ekonomiassistent, hjälpte samtidigt sin fru som drev kafé på Jakobsbergs pendeltågstation. Harvade på.

Så, en folktom kväll på kaféet surfade han in på närliggande Jakobsbergs folkhögskolas hemsida för att se om de händelsevis annonserade efter en matematiklärare.

– Rektorn på skolan brukade hålla tal som lades ut på hemsidan. Så tittade jag upp och såg en man som pratade i mobil: ”Det var ju exakt samma man!” Men när jag bad om ett samtal sa han att han skulle med tåget.

Hur det nu var missade rektor Ola Larsson sitt tåg, och sökte upp den ivrige kafékillen. Vad ville han?

– Jag drog mitt CV innan nästa tåg gick och sedan kom rektorn förbi varje dag, och jag väntade, kanske har han något besked åt mig? Till slut sa han att jag kunde komma till skolan för ett möte. Jag blev jätteglad och jag fick ett helt oväntat bemötande.

Hur då oväntat?

–  Det var något speciellt med Ola. Jag visste inte att det fanns en svensk person som kunde vara så… Du vet, efter två, tre år av jobbsökande hade jag tappat mycket av mitt självförtroende. Det hade känts så hopplöst, hur många dagar ska jag vara här? Fixa kaffemaskinen till min fru.... När jag träffade Ola fick jag tillbaka känslan att jag kan vara värdefull, att jag kan vara en lärare igen. I Sverige.

Inhopp blev till anställning som så småningom växte till kursansvar. Och Keyvan Ahsant sträckte på ryggen igen.

–  Jag har lärt mig att folkhögskolan är inte bara en skola. Lärare kan också bilda sig här. Här finns många möjligheter för många olika typer av människor: För en Keyvan som saknar elever, för en person som saknar ett bra jobb, behörigheter… Förut fanns kanske en idé om att vi i folkbildningen skulle hjälpa dem som haft dåliga upplevelser i skolan, men det är inte bara det, vi finns för folk som saknar en plats där alla med olika erfarenheter kan samlas.

Han fortsätter allvarsamt:

– Människor som kommer till Sverige får hjälp att överleva, men det de behöver är hjälp att hitta sig själva. Att hitta vägen till ett bättre liv, en bättre känsla för samhället. Hur kan vi nå dit? Genom att ge dem tillbaka självförtroendet. Det är en stor del av folkhögskolans ansvar.

Tror du att dina erfarenheter sporrar dina

deltagare?

– Jag brukar inte prata så mycket om dem. Utan mer om hur vi kan anpassa oss, hitta sätt att använda våra kunskaper och färdigheter. Och hur man blir mer uthållig, det diskuterar vi mycket och det uppskattar de. Att vara stark är inte att gå efter ett mål, utan att kunna vara flexibel.

Merparten av lektionstiden läggs på att analysera deltagarnas verklighet, för Keyvan Ahsant kan allt i tillvaron ses genom matematiska modeller.

–  Det viktigaste är att lära sig att tänka själv. Matematiken förbättrar hjärnan, hjälper oss förstå ”the art of thinking”. I bland vet eleverna inte ens att de håller på att ta in matematik, men de förstår ändå, för de lever i det.

Jo tack, våren 2020 lever vi alla högst påtagligt i ett myller av coronakurvor, grafer och platåer. Tung statistik som kan få hjärtan att rusa och källkritiken att svaja.

Använder du pandemin i undervisningen?

– Ja, vi håller just på med statistik och sannolikhet och hade som exempel hur Sverige hanterat viruset jämfört med Norge, och jämfört med övriga världen. Det handlar inte om att döma

olika regeringar, utan om att titta källkritiskt

på siffrorna.

Han understryker att han först frågade klassen om de ville, så att ämnesvalet inte skulle spä på oron.

– ”Ja! sa hela klassen. De tyckte det var spännande och intressant. Jag tror att det finns något som är värre än viruset och det är rädsla.

Det blev en rolig lektion trots de svåra omständigheterna i samhället, säger Keyvan Ahsant nöjt men suckar sedan knappt hörbart – atmosfären i ett riktigt klassrum är något helt annat, ändå.

– Jag är så van att alltid ha människor framför mig. Ingenting kan ersätta det. Klassrummet har alltid varit min bästa plats, den plats där jag känner mig hemma.