Jonna Bornemark: ”Deltagarna utgör inte tomma kärl som ska fyllas”

Vi träffas i köket i hennes 70-talsradhus i Huddinge söder om Stockholm, en av de sista heta sommardagarna. Inledningsvis har hon svårt att koncentrera sig på intervjun då hon sitter i telefonkö hos en myndighet. 

Vilket hon gör med stigande irritation.

– De tycker att jag kan kommunicera via chatten, men jag vill prata med en människa. Ge mig en människa! Jag har aldrig haft ett problem som en chattbot kunnat lösa bättre än en vanlig Google-sökning. 

Till sist ger hon upp och lägger på. Detta är ett ämne som intresserar henne djupt: Vad kan datorerna hjälpa oss med? Och var går alltjämt gränsen för vad de klarar av?

– Artificiell intelligens, eller AI, har utvecklats enormt på senare år och kan vara till stor hjälp. Men jag vill påminna om dess begränsningar, att datorerna saknar mänskligt omdöme, att de varken har känslighet eller kroppslighet. 

Kunskaper och mellanmänskliga relationer – ända sedan disputationen 2009 har hon sysslat med spänningsfältet, inte minst inom ramen för Södertörns högskolas Centrum för praktisk kunskap. Den gemensamma nämnaren för alla som söker sig till centrets kurser är att de har yrken där människokännedom på olika sätt är avgörande för yrkeskunnandet. 

De flesta av studenterna arbetar inom vård, skola och omsorg – exempelvis sjuksköterskor, lärare och arbetsterapeuter. Men där finns också så vitt skilda yrken som poliser, skådespelare och journalister. På centrets utbildningar kombinerar man deltagarnas egna erfarenheter från yrkeslivet med humanistiska perspektiv och teorier. 

Vissa av studenternas berättelser har varit omtumlande för henne. Hon minns en undersköterska som beskrev en knivig situation med en dement kvinna som inte ville lämna toaletten.

– Kvinnan var oförskämd mot henne, skrek på henne och vägrade ta emot hjälp. I det läget var det lätt att säga eller göra fel saker för att lösa situationen. Men det visade sig att hon valde helt rätt strategi när hon utbrast: ”Sitter du här, din gamla skata!”. 

Den oväntade formuleringen fick damen att skina upp, den halvt skämtsamma tonen var helt rätt. Sensmoralen i historien?

– Undersköterskans beslut grundade sig i hennes kunskaper om kvinnans bakgrund, om mellanmänskliga relationer och i synnerhet hennes vetskap om hur dementa kan reagera. Men också i en känslighet för just den här unika situationen som faktiskt aldrig hänt förut. Det går inte att skriva en manual för hur man ska agera i en sådan situation.

Det handlar om omdöme, det mänskliga om­dömet, både på individuell och kollektiv nivå. Den artificiella intelligensens relation till detta omdöme är något som hon tänker forska ännu mer kring. Men redan i dag kan hon konstatera:

– Med tanke på att AI kan göra alltmer, uppstår en stor och avgörande fråga: Vilka unika egenskaper hos människan kommer att vara allra viktigast på framtidens arbetsmarknad? Jo, att på djupet förstå den komplexitet som finns i mellanmänskliga relationer.

Det är här hon kommer in på den bredare kunskapsgrund som inte bara hennes center för praktisk kunskap bygger på, det är en kunskapsgrund som också finns inom folkbildningen och i synnerhet på folkhögskolorna.

– Jag har föreläst på folkhögskolor och jag har träffat många folkhögskollärare och jag är helt övertygad om att den pedagogik som råder där, den tillhör framtiden. 

På vilket sätt?

– Både vårt arbete på centret och undervisningen ute på folkhögskolorna bygger på deltagarnas egna erfarenheter. De utgör inte tomma kärl som ska fyllas, tvärtom tar de med sig kunskaper som kan bidra till allas lärande. Och det är kunskaper om mänskliga relationer som ingen dator i världen kan uppbringa.

Hon tilltalas av hur folkhögskolorna hämtat inspiration från den pedagogik som råder inom förskolan och fritidshemmen. Och hon irriteras över att denna pedagogik inte får den cred som den förtjänar i övriga utbildningsväsendet.

– Här finns en problematisk hierarki som jag försöker kämpa emot, att förskolan har lägst status, att grundskolan har något högre, att gymnasiet hamnar ytterligare ett pinnhål upp och att högskolan är allra finast. Så kan vi inte ha det!

Hon tycker tvärtom att skolan och högskolan kanske har allra mest att lära av just förskolan och i förlängningen också av folkhögskolornas bredare kunskapssyn.

– Att utgå från deltagarens eller barnets egna intressen, fånga upp deras idéer. ”Vad händer när is smälter?” kan ett barn fråga sig. Ja, då tar man fram is och låter den smälta och undersöker saken tillsammans. Man fokuserar på det sinnliga, det emotionella. Det görs i alltför liten utsträckning
i det övriga utbildningssystemet.

Här är inte steget långt till en annan av hennes käpphästar: att vi ska sluta försöka mäta och spalta upp allting omkring oss. 

– Det finns en övertro på mätande, inte minst inom New Public Management. När allt blir siffror i exceltabeller finns inget utrymme kvar för omdöme och eftertanke. 

Oj, vad det budskapet tog skruv efter att hennes bok ”Det omätbaras renässans” kommit ut 2018! Hon kan inte räkna alla framträdanden hon gjort sedan dess hos myndigheter, vårdinrättningar och skolor. Hon har fått lite av en rockstjärnestatus.

– Även min gamla rektor på Åvaskolan i Täby bjöd in mig, efteråt frågade lärare som varit med på föreläsningen om ledningen hade förstått hur mycket kritik jag skulle rikta mot allt mätande inom skolan, skrattar hon.

Hennes 9-åriga son August stormar in i köket. Skoldagen är slut, nu vill han ”bygga ett slott”. Mamma Jonna fångar upp hans plötsliga inspiration i flykten, berättar var han kan hitta papplåda, tejp och sax. 

 

För några år sedan fick August en autism­diagnos, något som Jonna Bornemark också berörde i sitt uppmärksammade Sommar-program i P1 2017. Att följa hans kunskapsresa har varit en ögon­öppnande upplevelse, berättar hon.

– Han kunde skriva innan han kunde tala. Och hans inhämtning av kunskap har präglats av sinnlighet och kroppslighet. Han lärde sig till exempel skriva ”mus” i spagetti!

Kanske inte någon slump att det blev ett djurs namn han skrev där på tallriken, djuren spelar en helt central roll i familjen.

– Här i huset bor tre generationer och tre arter, säger hon och anspelar på att hon har såväl sin pappa som två hundar och två råttor under samma tak. 

Fotografen vill gärna träffa de minsta familjemedlemmarna och Jonna Bornemark låter råttan Tash vandra över axeln medan hon öppnar kylskåpet – och vips hoppar Tash in och gömmer sig bakom osten.  Jonna Bornemark lyckas föra ut honom med mjuka rörelser.

– Jag gillar att utmana normer och värderingar. Råttan har ju dåligt rykte, men den är både renlig och sällskaplig.

 

Sommarens projekt i fritidshuset i Dalarna har annars varit att tämja – mörtar.

– Det är ju ingen högstatusfisk, men den är oerhört läraktig. Om man simmar med bröd i munnen så simmar mörtarna alldeles intill. Men man får akta bröstvårtorna, de vill gärna äta på dem också.

Hon har länge varit fascinerad av den ordlösa kommunikationen med djur, utanför husets väggar har hon både lamm och häst.

– Att de djur som liknar oss mest skulle vara de smartaste är feltänkt, mörtarna är ett bevis på det.

Hon ser sig själv ”mer som en naturfreak än en kulturfreak” och ställer med glädje upp på att fotograferas i ett skogsparti ett par stenkast bort. Med njutningsfylld blick lägger hon sig ner på rygg bland barren och tittar upp mot trädkronorna.

– Träd rör sig långsamt och jag rör mig så jäkla fort. Jag ligger gärna så här och stjäl lite av deras långsamhet, träden hjälper till att jorda mig.