Vi talar om att bli en annan människa
Ledare I en trygg kontext där vi delar erfarenheter och möter andras perspektiv händer något med oss människor skriver Mats Tängermark, förbundsstyrelseledamot i Förbundet Folkhögskollärarna.
Mats Tängermark är ledamot i förbundsstyrelsen, Förbundet Folkhögskollärarna
Plötsligt gav hon sig in i ringdansen, hon som hade varit så blyg när hon kom till skolan. Nu var hon glad, mitt i gemenskapen med sina kurskamrater och lärarna. Något hade hänt. Vi talar om att ”bli en annan människa”, men det handlar ju om att bli mer sig själv, tänkte jag. Jag stod en stund i kanten av festen och insåg att jag betraktade något som varken går att kvantifiera eller värdera.
Det var fest, dagen före höstlovet, på folkhögskolan där jag arbetar. Några veckor senare samlades 350 folkbildare till Folkhögskoleforum på Lärarnas Hus, och stärktes i tron på det vi gör, bland annat i ett seminarium med Kerstin Mustel, Lena Hjelm-Wallén och Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete.
Folkhögskolan har alltid varit en plats för drömmar, sa Dahlstedt, ett rum där svaga får en andra chans. Det demokratiuppdraget finns även idag, när vissa säger att marginaliseringen folkhögskolan alltid har kämpat emot inte är problemet, utan de marginaliserade själva.
Samtidigt manas vi av en individfokuserad samtid att söka vår egen nytta. Någon frågade om kursdeltagare med den egna nyttomaximeringen – högskolebehörigheten– som mål. Hur gör vi, tvingar vi på dem våra folkbildarambitioner, och går vi då emot våra demokratiska ideal?
Nej, ser vi deltagaren som kund och beställare missförstår vi vårt demokratiuppdrag. Och jag tror faktiskt inte kursdeltagarna är så olika oss själva. Vi ger oss in i sammanhang – utbildning, jobb – inte primärt för att söka bildning, och samtidigt finns den personliga utvecklingen ändå där som ett parallellt stråk, en allmänmänsklig längtan.
I en trygg kontext där vi delar erfarenheter och möter andras perspektiv händer något med oss människor. Och de som lämnar skolan efter några terminer med stärkt självkänsla är knappast besvikna över att de inte fick vad de beställde. Däremot står många stadigare på jorden, med tilltro till sin egen förmåga och vilja att delta i nya sammanhang. Där någonstans finns folkhögskolans bidrag till vårt gemensamma samhällsbygge. Det är ett vackert och viktigt uppdrag.
Och så tänker jag på den där skolfesten igen. På henne som hade varit så blyg, men som nu vågade ge sig in i dansen. ”Om jag inte får dansa vill jag inte vara med i er revolution”, sa Emma Goldman. Men det kanske är det som är folkhögskolan? En bildningens och demokratins revolution, där vi alla ger varandra mod att vara med i dansen?
