Nöjda med jobbet – missnöjda med lönen

Dagens folkhögskollärare beskriver sina arbetsvillkor som goda. Man trivs och upplever en stor frihet i yrkesrollen. Det framgår i Folkbildningsrådets nysläppta rapport ”Utan färdigt facit”, som handlar om hur folkhögskolans undervisning och roll som utbildningsmiljö har förändrats de senaste decennierna, sett ur lärarnas perspektiv. Ambitionen har varit att ge en samlad bild av lärarkåren, deras utbildningsbakgrund och anställningsvillkor. Erik Nylander, biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet, är en av forskarna bakom rapporten.

– Dagens folkhögskollärare är förhållandevis nöjda och stannar oftast kvar mycket längre än rektorerna. Vi tolkar det som att de framför allt är väldigt nöjda med friheten – att de får chansen och förtroendet att designa, iscensätta och utvärdera undervisning på andra sätt och med större autonomi än i andra skolformer, säger han och fortsätter:

– Ju mer dysfunktionella andra skolor är, desto mer lockande är det att jobba i folkhögskolan! säger Erik Nylander och betonar att pedagogikforskarna Filippa Millenberg och Per Andersson också står för en stor del av rapportarbetet.

Rapporten bygger på en enkät med svar från 954 folkhögskollärare, både på allmän och särskild kurs, statistik från SCB mellan åren 2010–2022 samt djupintervjuer med 21 folkhögskollärare. En särskilt intressant förändring, enligt Erik Nylander, är att andelen lärare med folkhögskollärarexamen har minskat, från cirka 25 till 13 procent.
– Här finns det en del att göra. Det kan vara lite svårt att lära känna folkhögskolan för lärare som kommer från andra delar av arbetsmarknaden eller direkt från andra skolformer. Vi tror att man bör titta närmare på det här för att bibehålla utbildningsformens institutionella egenart. Det är även något man bör diskutera vid nyanställningar: Hur styr man upp det här för nya folkhögskollärare? Hur socialiseras man in i skolornas arbetslag och kultur?

Man hoppas ju att dessa tusenkonstnärer ska åtnjuta lite större erkännande politiskt.

En annan slutsats är att lärare med utländsk bakgrund har ökat något de senaste åren, men inte i samma takt som deltagarna, där klassrummen som motsvarar grundskola eller gymnasienivå har blivit alltmer mångkulturella och flerspråkiga.
– Fastän det är en blandad lärarkår är lärarna fortfarande en homogen grupp socialt sett om man jämför med deltagarna på allmän kurs. Att exempelvis rekrytera fler lärare med utomeuropeisk bakgrund vore en rimlig målsättning. Det skulle nog kunna öka chanserna att komma närmare deltagarna och att navigera i ett mångspråkigt och kosmopolitiskt klassrum.

Statistiken från SCB visar att kvinnor utgör en allt större del av lärarkåren än tidigare, framför allt på allmän kurs men även på särskild kurs.
– Nu spekulerar jag lite, men en tolkning kan vara att det handlar om det ”yrkesmässiga kallet”. Att arbeta på allmän kurs går till stor del ut på att ta sig an fall som den vanliga skolan inte har klarat av. Det handlar om något mer än bara lönen. Och inom särskild kurs består mycket av undervisningen av yrkesutbildning inom socialt arbete och fritid samt av estetisk och kulturell bildning, även det ”feminiserade” yrkesdomäner.
– Kulturmannen är en gradvis alltmer utrotningshotad art, i alla fall på folkhögskolorna.

Synen på jobbet är i stort sett densamma över tid. Trots att folkhögskolans lärarkår byts ut i samband med fyrtiotalisternas pensionsavgångar är det i mångt och mycket samma värden som lyfts fram bland dagens lärarkår. Att stötta den personliga utvecklingen hos deltagarna framhålls som den största motivationen, tätt följd av friheten att själv utforma undervisningen och möjligheten att påverka deltagarnas samhällsdeltagande. I det här sammanhanget framträder också den kollegiala gemenskapen som central, även om frågor som rör samarbetssvårigheter ibland kan skapa konflikter och tidvis försvåra utbytet av erfarenheter.

I intervjuerna framkommer även att många upplever att lärarrollen har förändrats, blivit mer komplex och pressad, med en större administrativ belastning och ett växande ansvar för deltagarnas välmående. Även lönen väcker missnöje bland lärarna. Cirka 40 procent anser att lönenivån är ”ganska dålig”. Dessutom finns det en stor osäkerhet kring visstidsarbete, och deltidsanställningar har nästan blivit norm. Antalet deltidsanställda stiger och är i dag nästan dubbelt så stort som antalet heltidsanställda. Här utmärker sig särskild kurs och visstidsanställningar bland de estetiska ämnesprofilerna. Konsekvenserna av tillfälliga tjänster och deltidstjänster kan bli mindre tid för eleverna och sämre möjligheter för lärarna att utvecklas i yrket, står det i rapporten.

Jobba mer kursöverskridande

Erik Nylander och hans kollegor kunde även se ett behov av att utveckla samarbeten mellan lärare på allmän och särskild kurs, för att ta till vara på olika kompetenser. Exempelvis genom att kombinera musik, konst och drama med språk eller samhällskunskap, eller att bygga starkare kollegial gemenskap mellan filialer och internat.
– Demokratiarbete för en folkhögskollärare handlar mycket om att mötas och på sätt och vis sitter ju folkhögskolorna på en unik resurs i den mångfald av deltagare och lärare som är verksamma i skolformen. Tyvärr har de inte alltid tid att reflektera över vilken mosaik av mening som detta möjliggör. Man hoppas ju att dessa tusenkonstnärer ska åtnjuta lite större erkännande politiskt också, för de är en verklig kulturbärare i det svenska utbildningslandskapet, säger Erik Nylander.

Läs rapporten här: Utan färdigt facit – Folkhögskolans lärarkår mellan frihet och tradition.

LÄS MER:

Forskaren: Folkhögskolan har blivit en städgumma

Vill ni ändra stödet till folkhögskolan?

Signild firar 50 år med folkhögskolan